Om inte världen lutade så förbannat: 
Skulle jag vara upptäcksresande, spökjägare, fönsterdansare (nej inte den sorten ... den andra ... coola ...) och kosmonaut i röda storskor. Och så skulle allting liksom inte vara så besvärligt. Jag skulle mera vara. Du vet. En del av den delade absurditeten.

Om inte världen lutade så förbannat:
Skulle jag vara vacker, i all fall om fredagen. Med släng och höft och hela mollevitten. Nemlig. Sedan skulle jag rädda allt och alla. Helt utan gloria för det skulle var hemligt, hemligt. Superherostyle. Med flyggetter och helikopteröron utan snurr.  

Om inte världen lutade så förbannat:
Skulle jeg resa till Månen. Av lust. Helt enkelt. Och så skulle jag grilla krossade, parterade, hoppade på, önskedelar av dem. Som jag kunde fodra. Intet med. Efteråt.

Om inte världen lutade så förbannat.

Ha!

Den lutar alldeles förbannat. Snett. Dragledsenheten ligger tjock. Nedtyngande. Livet är förfärligt. Allting gör ont. Dagen borde tillbringas begraven. Under täcke. Med proviant. Och tröst.

Om jag tycker synd om mig? Om jag nästan är liiite du vet .... katastrofjobbig?

Nä. Inte ett dugg. Det är ju bara en dikt. Rakt från byrålådan och ut.