Du låg med mig tills mina flätor gick ur

och jag dök som i rök

försökte rädda ljus

och insåg klart att ingenting någonsin varit mer vackert

än din nacke

våra vrår
ärr

och vetskapen om att du inte då var på väg bortåt

trots vetenskap om att allting alltid är på väg

alltid

ändå du där, då, jag ha dig

och allting lämnade mig

fast än

jag snurrade