Allt är så komplicerat. Men ändå så jävla enkelt.
Mitt humör ändras, som om jag bläddrar i en bok.
Jag vet inte hur jag ska klara det. Jag orkar inte mer.
Mina händer är trötta och fötterna avdomnade.
Jag är falsk.


Rösterna kommer tillbaka. De viskar i mina öron. Gör det.
Men jag gör det inte. Jag visar mig stark, jag struntar i dem, så som jag har gjort med de som jag aldrig gillat. Jag faller inte lika lätt som förr.


Men jag klarar inte av det. Orden bränner på min hud. Nervösa fingrar knappar på tangenterna. Tomma blickar ut över ingenting. Jag vill inte somna. Tänk om det händer något.

Jag sov när Benedictus dog. Den natten jag förlorade min son. Jag är för rädd. För rädd för att orka med denna värld. Men det finns ju de som glittrar. De som gör den lite mer fantastisk.


Jag vet inte längre. För nu är det tillbaka.