Tiden är ej vårt hem

därför är den oss främmande 
därför ter den sig obeveklig och skrämmande

Vi fastnar i den och kan inte komma loss
 Tidens ström flyter snabbt iväg med oss

Hjälplöst ser vi tillbaka och minns
det som funnits men ej längre finns

Andra tänker på framtiden
dit ingen någonsin hinner
i tidens ström den städse framför oss rinner
 
Nuet är evighetens punkt
Som i stormens öga är där stilla och lugnt

Men har man fastnat i tidens ström
ter sig nuet som en flyktig dröm

Ja, tiden, bedrar oss att tro
att vi i den kan slå oss till ro

Fast det är blott utanför den
vi kan känna den sanna friden

Ty hemlösa är vi i tiden