Den sista punkten i hennes begravningsprogram var "Gammal fäbodpsalm". Hon hade själv satt samman programmet, så detta var således det sista hon gjorde för någon annan: Att vi, som kom på hennes begravning, skulle få lyssna på detta vackra musikstycke. Hon blev 91 år.

Jag minns Gammal fäbodpsalm från tiden kring 1990 då den spelades i tid och otid i melodiradion. Men sedan har den inte nått mina öron, förrän nu. Såväl i melodiradion, som nu, var den enkelt arrangerad. Då för trumpet och nu för orgel. Någon text har jag aldrig, vare sig hört, eller hört talas, om. Kan det då vara en riktig psalm? Det spelar mig ingen roll. Den är vacker och stämningsfull, och jag frågar mig varför hon bjöd oss just denna, som sin sista gåva.

Dessa tankar slog mig medan den framfördes på orgeln i Ljusets Kapell i Alingsås, denna lite gråkalla vårdag. Och tankarna vandrade vidare: Den har i alla fall en rubrik. Rubriken ger mig associationer som lyfter hela begravningen. En fäbod är en enkel byggnad som - föreställer jag mig - ligger ytterst naturskönt förlagd, för att fylla ett jordnära syfte. Tak över huvudet för boskap på sommarbete. Som ett med sin omgivning, orörd natur. Enkel och rofylld.

Byggnaden är anspråkslösheten själv, medan omgivningen ofta är kontemplativ och visar storheten i det lilla, men ändå fantastiska, som återfinns i det mesta i naturen, när den får vara sig själv. Både i det långa perspektivet över skogar och berg, liksom i det lilla, som när man betraktar skönheten, till exempel i en enkel liten blomma. Om den nu är så enkel. Ingen kan göra en blomma, så den enkelhet som åsyftas är ett rättframt och självklart budskap:

Här är jag! Så här ser jag ut! Förhåll dig till mig som Du vill!
Det är en enkelhet som gränsar till skir renhet.
Blomman är sällan unik, men ändå fantastisk i sin utstrålning, när den står i full blom.

Sådan var också Gunnel. Enkel, men ändå med klara perspektiv på både långt och kort håll. I tid och rum. Hennes skönhet skulle ses inifrån. Hon stod för klara, sanna och viktiga perspektiv. De som var relevanta. Hon var både klok och omtänksam, en kombination som gör henne så värdefull, just när man behöver råd och värme. Allt detta utan några åthävor.

Men hennes släkt var också liten. Huvudsakligen några åldriga kusiner. Vännerna utgjordes av några f d kollegor från annan ort. Att de kom till begravningen visar angelägenheten kring hennes person. Den dagliga kretsen kring denna gamla dam var liten, men höll högsta klass. Verkliga vänner, sådana som inte bara fungerar i festliga sammanhang, utan också när de behövdes, hade hon. Men vid 91 års ålder finns inte många kvar.

Ömsesidigheten mellan Gunnel och hennes närmaste var självklar, något som prästen försökte fånga i sitt hyllningstal. Prästens ord om den avlidna byggde på ganska magert stoff. Gunnels integritet var sådan att hon aldrig framhävde sig själv. Det kan ha bidragit till en brist på ord som beskrev henne personligt. Visst, hon var lågmäld, kortväxt och hade aldrig bildat familj. Inte ens någon ungdomsromans hade man hört talas om. Auran kring hennes person var svår att sätta ord på.

Hon var min frus mammas kusin, och den, i sin lilla släkt, som min fru höll av mest. Jag förstår henne.

Första gången jag träffade henne bör ha varit vid vår lysning för 37 år sedan. En stor tillställning i min frus föräldrahem. Det vällde in folk, och det var för mig omöjligt att minnas alla. Men vid detta tillfälle kom också Gunnel. Det kändes avlägset när min fästmö presenterade henne som mammas kusin. Inget som man behövde lägga på minnet tänkte jag då. Så inträffade något. Någon sa något ? i mitt tycke lätt opassande ? i närvaro av bl a mig och Gunnel. Jag fick en snabb blick av Gunnel som om hon undrade hur jag uppfattade detta. Vi kände ju inte varandra, men jag förstod att hon ville veta hur jag uppfattade detta opassande, genom att se hur jag reagerade. Hon fick en snabb blick tillbaka, ett försiktigt leende, och troligen hade vi därmed sagt varandra att vi hade samma synsätt på detta. Tillräckligt för att jag skulle förstå att vi nog hade fler värderingar gemensamt. Nu fanns hon på kartan. Denna brokiga.

Men i den åldern var intresset inte primärt inriktat på 25 år äldre släktingar till min fru, så mina intryck från denna tid inskränktes till detta. Så gick tiden. 8 år senare bosatte vi oss också i Alingsås för 2 korta år. Min arbetsplats var Göteborg så jag åkte tåg så gott som dagligen till arbetet. Då visade det sig att Gunnel, som var grundskolelärare i Lerum, åkte med samma tåg. Ganska ofta stötte vi på varandra och fick oss en pratstund på tåget. Det kunde handla om släkten eller hur man prioriterade olika frågor på hennes arbete, liksom allahanda relationer. Hon berättade målande och med en humor som inte vilade på någon annans bekostnad. Då kom vi varandra nära, och jag fick mycket klart för mig vilket värdefullt stöd hon var, och varit, för min fru i olika situationer. Hon lyssnade även mycket uppmärksamt på min syn på företeelser i släkten som var värda att dryfta. Det avlägsna släktskapet var nu helt ointressant.

Vidare hade hon en, för mig viktig, kunskap om Italien. Ett land som hon reste till så fort hon fick skollov och sparpengarna räckte. Resor var hennes stora intresse, och inför våra egna semesterresor till Italien hade hon mängder av tips och litteratur som berikade oss.

En gång medförde hon 2 italienska väninnor till Sverige. Båda i 80-årsåldern. Det kändes självklart för oss att bjuda hem sällskapet. Italienskor talar italienska. Jag lärde mig några ord italienska, men de räckte inte långt när en av damerna skulle berätta att Italien hade tagit medalj i den just då pågående olympiaden. Vilken gren? Gunnel kunde inte översätta detta. Då kränger en av italienskorna av sig sin handväska. Den har en lång kedja som väskrem. Hon reser sig från matbordet och börjar svinga den så ljusstakar och taklampor svävar i omedelbar fara. Och då förstod jag. Slägga! Gunnel kunde bekräfta när vi kommit så långt.

Detta var liksom betecknande för Gunnel och de vänner hon höll sig med. Oförvägen.

Kring Gunnel fanns möjligheter och upplevelser. Samt människokännedom och eftertanke som gjorde henne så värdefull. Också stor tacksamhet som hon visade när hon på sin ålders höst fick fira några jular i vår familj. Trots allvarlig hörselnedsättning kunde hon förmedla sina varma tankar och bidrog ändå till den goda gemenskap som dessa helger därmed blev.

Vid 91 års ålder kan man mycket väl ha levt färdigt. Det hade Gunnel. Trots att hon emellanåt var förvirrad, glimmade hon ofta till, så som förr i tiden. Värden i form av goda minnen trängde då fram. Hennes naturliga värdighet i dessa olika stunder hade ingen distanserad stramhet, utan enbart samma omtanke och klokhet. Alltid.

Hon slapp lida. Hon lämnades ensam i 20 minuter i sitt rum på ett s k äldreboende, efter en kort vårpromenad. Under den tiden lämnade hon det jordiska. Henne aska kommer att spridas i en minneslund. Någon grav behövs inte. Henne glömmer man inte ändå.

Jag förstår fullt ut hennes sista gåva: Gammal fäbodpsalm.