Upprepningar, andetag och små små ord utan egentlig betydelse.

Hej, hej då, vi ses, hopp, liv, möte, drömmar och önskningar.

Tröttheten som formas och allt vad det verkligen innebär,
ingenting alls i den allomfattande objektiviteten och allt i den lilla egocentriciteten.

Upprepning, upphostning... livsslem... gurglande små ljud exploderade från insidan.

Auditorisk idioti, påhittad verklighet och inbillad fantasi.

Jag älskar, hatar, önskar, hoppas, tror, vet ingenting alls... gissar...
dechiffrerar mina egna inkodade meddelanden helt åt helvete fel.

Helheten undergrävs av en substansbefriad övertro på den tillgissade verkligheten, utgående från den egna åtrån till någonting betydelsefullt.

Vad den betydelsen ens innebär spelar tydligen inte mycket roll.

Tröttsamma små övervintrade ord från en genomfryst liten frystorkad hjärna.

Slutklämmen blir då relativt självklar.

...

/