Kära dagbok, nu måste jag börja skriva i dej,,,

Så började texten i ett illa medfaret skrivhäfte som jag hittade i ett förfallet hus i en i övrigt välansad trakt på Lidingö utanför Stockholm.

Gamla hus har alltid lockat mej antingen dom varit välskötta eller fallfärdiga – som detta där den öppna köksdörren hängde på bara ett gångjärn och såg ut att kunna ramla av när som helst.

Utan att stöta till den hukade jag mej under det halvt nedrasade förstugetaket och klev försiktigt in där den sötsura unkenheten gjorde varje andetag lite tveksamt. Fukt och förruttnelse regerade platsen och det var så tydligt att där skulle ingen mera bo.
Men min fascination över vad livet lämnat efter sej manade mej från rum till rum i förundran över att det ibland inte finns någon kontinuitet i våra mänskliga öden – att livets långa kedja ibland tar slut och resterna efter vår möda långsamt återgår till mull.

Ja detta hus var som ett litet monument över mänsklig förgänglighet. Resterna av de liv som en gång levts här låg som smutsig bråte lite var stans på golven. Det var gamla kläder, trasiga möbler, bukliga kastruller och sprucket porslin i en enda röra. Alltsammans en gång användbara saker som så här i efterhand definitivt saknade intresse för någon och helt enkelt var så utan värde att inte ens en skrotsamlare eller några äventyrliga ungar släpat iväg med skräpet utan bara lämnat det här att sakta sjunka in i glömskan.

Jag stod i det minsta rummet på övervåningen och lyssnade till minnet av för länge sedan klingande klara barnrösters sånger, hostande gamlingar och en tonårsfickas tysta gråt,,, då det lilla skrivhäftet drog min blick till sej.
Det stack fram ur resterna av en sönderslagen byrå vilken antagligen varit dess gömställe under många år.

Jag torkade dam och avlagringar från häftet med resterna av en blommig gardin som hängde i det öppna fönstret, och då det blivit någorlunda rent såg jag att det var en aning fuktskadat, och uppenbart att detta lilla häfte måste hanteras med stor försiktighet.

På häftets pärm var ett vackert hjärta ritat med rödpenna och konstigt nog andades det liv, till skillnad från allt annat i detta hus och när jag försiktigt vände häftets blad och började läsa kom en ung människa emot mej, med drömmar, kärlekslängtan och hopp. När sedan verklighetens grymhet omsider visat sitt fula tryne, kände även jag den smärta som stod att läsa mellan raderna.

Efter bara några sidors läsning förstod jag att det var en flicka som berättade om sitt liv och fortfarande mer än femtio år senare vibrerade orden mellan bävande längtan, trosvisst hopp och skälvande sorg.

Det var en ung kvinnas dröm om kärleken som trädde fram ur skrivhäftets solkiga blad och orden talade till mej med ett alldeles särskilt allvar som ville förmedla en liten del av livets möda och mening och jag förstod att skillnaden inte är så stor mellan då och nu.

Mellan pärmarna i den gömda dagboken återfann jag följande berättelses huvuddrag. Vissa sidor var lösa, några var tyvärr också helt oläsliga. Vad som stod på dom sidorna kan jag bara ana,,, jag fick en känsla av att just dom sidorna inte vätts av det läckande taket utan av tårar – livet är för svårt ibland.

Den mjuka och lite naiva handskriften berättade om en ung kvinnas första omtumlande kärleksmöten. Hennes både barnsliga och kloka tankar om livet, lyckan, kärleken och sorgen var så ärligt och öppet uttryckt att det var som om hon talat direkt till mitt eget hjärta. Det var en liten del av en människas livsöde som delgavs mej och i denna världs ständiga repetition insåg jag att berättelsen fortfarande har sin giltighet. Det som hände då för femtio år sedan trädde åter fram i dagens ljus och framstod som något alldeles särskilt fint och ömtåligt, precis som mången annan ärlig kärlekssaga skulle göra även i vår tid.

Lilian lyckades jag tyda hennes förnamn till. Och när jag stod där inne i halvdunklet i det förfallna huset såg jag bilden av en ljuslockig finlemmad flicka med bruna ögon, skälvande näsvingar och en oftast tyst men uttrycksfull mun, och jag tar inte fel – jag såg henne i går. Hon kom tillsammans med en grabb som höll henne ömt om hennes liv och hon var sådär en sjutton år och just då, i den stunden såg hon ut att vara sant lycklig, men även då såg jag en mörk skugga följa i den fickans spår, men nu börjar den gömda dagbokens historia.





Kära dagbok...



I går kväll kom han igen. Jag hade nästan slutat hoppas och till slut gått och lagt mej. Jag hade släckt lyset och låg och tänkte på hans händer, hur dom smekt mej över allt på och i hela min kropp och hur han med så stor ömhet tränger in i mej, in i mitt sköte och mitt innersta – jag kan inget annat än att vara helt öppen för honom - för ingen annan har jag varit så nära mitt innersta jag som han och det är där min längtan finns.

Jag höll just på att somna när jag hörde hans tysta knackning på fönstret. Det spratt till i mej och kändes som om hela min kropp vaknade, jag slängde av mej täcket och rusade upp, såg honom stå där med sina mörka ögon i den ljusa natten.

Hans sorgsna leende får mej alltid att fyllas av ömhet vilja att hålla honom nära, och att vilja göra allt för att han ska bli lycklig, och det blir han när vi älskar. Då är det bara glädje i hela honom och i mej med. Det är därför han kommer hit, han kommer för att älska med mej och då älskar jag med honom – då älskar vi...

Jag öppnade fönstret och flyttade snabbt undan en blomma som höll på att ramla ner och en hemsk liten porslinshund som min värdfamilj envisats med att dekorera mitt rum med.

Han hävde sej upp och var med ens inne i rummet. Mina läppar mötte hans och hans händer flög över mitt nakna sängvarma skinn som vore dom kvillrande svalor. Det var så härligt så jag smälte och blev alldeles mjuk i hela mej och bara tog emot allt han ville ge mej.

Hans händer känner min kropp nu, vet min kropps längtan och hans kyssar bekräftar mitt innersta väsen som när han är hos mej bara är glädje, njutning och lycka.

Han är så stark, så när vi stod där och kramades lyfte han mej högt mot taket och jag klängde mej fast så gott jag kunde och slog mina ben om hans midja och tryckte mitt sköte mot hans kön som spände villigt och varmt under hans kläder.
Det är så konstigt hur olika vi är. Jag är mjuk, följsam och mottagande. Jag längtar väntande, men han är kelen som en katt, het som lava och vild som forsande vatten – och när han är här vill jag också vara så, men det känns som om något håller mej tillbaka.
Efter varje natt när han varit här tänker jag – nästa gång, då! Då ska jag smeka och kyssa som han – då ska jag vara modigare och mer företagsam för jag vill mer än jag hittills tordats visa...

Men jag har lärt mej mera nu – och aldrig förut vågat göra så som jag gjorde i går, aldrig varit så modig, mest bara legat där och rört mej lite försiktigt efter hans vilja och bara väntat på att han skulle sära mina ben fast jag helst ville öppna mej och visat hans händer och kön vad jag längtar efter. Tidigare har jag inte vågat, inte heller har jag vågat smeka honom så mycket som jag önskar och knappast hans kön alls – fast jag verkligen vill.
– Nästa gång, har jag tänkt, då ska jag hålla om, nosa och kyssa, tidigare har det stannat vid tanken, men inte i går.

Oerfaren är vad jag är i ordets rätta bemärkelse och tills i går kan man nog säga att jag varit rätt hämmad, eller i varje fall aningen försiktig.
Jag tror att det är min religiösa barndom jag har att tacka för att jag är så trög – om det nu är något att tacka för. Fast egentligen förstår jag inte hur det kan ha blivit så om man tänker på att mina föräldrar ju fått mej och min bror och måste ha gjort det vi gör för att vi skulle ha blivit till, men jag visste ju knappt vad min kropp var för något innan hans händer och läppar talade om det för mej,,, nu vet jag att den är längtan att verkligen få älska.

Jag är ju i alla fall sjutton år, så jag borde nog åtminstone ha vetat vad mitt kön har för innebörd och vad en flicka och en pojke kan betyda för varandra, men innan Simon började komma hit om nätterna visste jag nästan ingenting om varken mej själv, mitt kön, pojkar eller kärlek.

Kärlek talar man ju så ofta om – att vara förälskad och att älska, men ända tills i går visste jag inte om jag kunde säga att jag älskar Simon – fast jag ville kunna säga det därför jag ville att jag älskade honom. Jag ville känna inom mej att jag älskade, men jag var inte säker på vad jag kände,,, det var så många känslor och dom var så svåra att förstå – men nu vet jag.

Efter som vi inte pratat så mycket med varandra känner jag honom inte så bra heller, men han är jättefin och snäll och jag tycker mycket om honom och älskar det han gör med mej.
Simon går som specialelev i samma skola som mej, men inte i samma grupp. Vi träffades för tre veckor sedan på skolfesten. Jag hade dansat lite och tyckte det var en trevlig fest. Visserligen hade det inte blivit så mycket prat med klasskompisar och vänner, men man lär sej mycket av att bara se och höra. Dessutom vet jag inte om jag har så mycket att säga. Jag satt som vanligt mest tyst, lyssnade och iakttog vad de andra sa och gjorde.

En god stund hade jag funderat på att gå. Diskussionen mellan två något berusade grabbar började urarta och det hade blivit ganska sent, men jag satt där jag satt och kom mej inte för att göra så mycket mer än att sitta kvar – jag hade ju egentligen inte bråttom – helgen var ledig och mitt inackorderingsrum ligger inte långt från skolan så jag hade inga restider att passa.

Så jag satt kvar i soffhörnet och betraktade allt som hände omkring mej med en känsla av att inte riktigt höra dit, eller kanske mer att inte vara helt närvarande. Jag såg det jag såg, men på något vis kändes det som om allt omkring mej var väldigt långt bort.

I soffan mittemot låg "Tessan", en tjej från min grupp tillsammans med en grabb. Dom smektes ganska intensivt kan man säga och det berörde mej mycket. Det såg fint ut och det märktes att dom tyckte om det. Mitt hjärta slog lite fortare och jag fick liksom ett sug inne i mej. Jag kunde bara inte ta blicken från dom och jag såg Tessan knäppa upp hans gylf och sticka in sin hand. Grabben hade redan sin hand långt upp under hennes kjol, mellan hennes ben. Han rörde den ganska häftigt i bland och då kved hon lite och det hördes att hon tyckte om det.

Jag kommer ihåg det ögonblickets tanke – tänk om det var jag som låg där,,, mer hann jag inte tänka för plötsligt rycktes jag tillbaka till verkligheten av en röst som undrade om vi skulle ta en promenad.

Det var Simon – nu kan jag säga min älskare, men då visste jag inte vad som skulle komma att hända. Jag blev i alla fall glad att det var han. Han är speciell på nåt vis, han ser alltid lite sorgsen ut. Han är rätt fin – manlig, tycker jag, har faktiskt tittat lite i smyg på honom ända sedan jag först såg honom, men sedan har jag har hört att han varit kär i en tjej som har en annan – det kanske är därför han ser så sorgsen ut...

Jag sa i alla fall att det skulle vara skönt att gå ut en stund och att jag nog hade tänkt gå hem. Han sa att det var okey och erbjöd sej att följa med en bit så att jag skulle slippa gå ensam – han visste ju inte hur nära jag bodde, så det var ju omtänksamt.

När vi kom ut tog han min hand, men efter en stund la han armen om mej och höll mej tätt intill sej. Det var så fint att gå så där och kändes skönt när värmen från hans kropp gick in i mej. Jag tog en lite längre väg hem för jag ville fortsätta att känna hans kropp, känna honom trycka mej nära och följa hans kropps rörelser när vi gick och vi passade så bra intill varandra.

Vi sa inte så mycket. Jag kommer inte ihåg att vi sa nått alls egentligen, men det gjorde vi nog och efter en alldeles för kort stund stod vi vid grinden där jag bor. Jag visade honom mitt fönster. Han suckade och sa god natt och tänkte gå, men vände sej mot mej igen, tog om mej och kramade mej hårt, såg in i mina ögon utan ord, suckade igen och kysste mej.

Det var den första riktiga kyss jag fått. Jag kände hans läppar mot mina och försökte möta dom så gott jag kunde. Det kändes riktigt på något vis, vi kom varandra ännu närmare och allt annat blev oväsentligt...

Så kände jag hans tunga leta sej in mellan mina läppar. Jag öppnade min mun och smekte hans tunga med min – men det kändes ändå lite konstigt att slicka någon annan i munnen – fast jag tyckte om det.

Jag hade just börjat förstå våra tungors språk när han avbröt kyssen och frågade om han kunde komma med mej in. Jag nickade fast jag inte visste om det var rätt, eller vad som skulle kunna hända. Jag sa bara ja, för jag ville fortsätta att vara så nära och att kyssas.

Ljuset var släkt i huset, kanske var mitt värdfolk inte hemma eller också sov dom – vi smög tyst genom hallen och stängde dörren till mitt rum försiktigt – förmodligen var dom borta, det brukar dom vara.

Så stod vi här inne i mitt rum och jag visste att min mamma skulle säga att jag gjorde något förbjudet nu. Hon skulle ha sagt att jag "syndade" men jag visste inte varför det vi gjorde som var så fint skulle vara syndigt och jag ville det ju, men mitt hjärta dunkade i mej så jag knappt kunde tänka på något annat än just allt det syndiga mina föräldrar hade varnat mej för. Inget av det hade varit klart uttalat, men jag visste att det hade med pojkar att göra och Simon var en pojke.

Det värsta var att deras förebråelser tycktes komma från de svarta pärmarna på bibeln dom givit mej då jag flyttade – jag såg deras bannande höjda pekfingrar och skuldögon stirra på oss från den svarta rektangeln och i ren desperation slängde jag ner den sorgliga boken i en byrålåda. Konstigt nog kändes det genast bättre och när Simon åter höll om mej försvann nästan all oro.

Simon var som ett främmande väsen där inne i mitt lilla rum. Men han blev mindre främmande ju mer jag förstod att han var det jag saknat och längtat så länge.

Först gjorde vi ingenting annat än att kramas och hålla om varandra. Vi stod där mitt på golvet ganska länge, helt nära och nästan stilla. Det var knappt jag vågade ta på honom, mina händer var krampaktigt knutna om ett par veck i hans skjorta och där hängde dom, men han smekte sakta över min rygg och jag blundade.
Omsluten av hans starka armar kändes det som om jag kommit hem efter en lång vandring och äntligen fick andas in lukten och känna värmen från livet själv. Det var en god lukt som fick mej att glömma allt annat – allt utom honom och det min kropp berättade.

Efter en stund släppte han mej, kysste sakta min panna och såg på mej. Fast hans ögon var svarta där inne i mörkret ville jag inte tända någon lampa, men kom att tänka på ett stearinljus som länge stått som prydnad på sekretären. Försiktigt drog jag med mej honom de få stegen dit och vi tände det tillsammans.

Medan jag flyttade ljuset till sängbordet hörde jag honom ta av sina kläder och när jag vände mej om stod han där, naken. Jag vet inte varför, men jag blev inte överraskad av hans nakenhet, den var så riktig. Han var så vacker och hans kön var rest och glänste i ljusets sken. Han bredde ut armarna för mej och jag gick helt självmant in i hans famn, så nära hans nakna kropp att det bara var mina kläder som skiljde våra kroppar åt.
Mycket ömt och mjukt höll han mej mot sej och jag strök försiktigt över skinnet på hans rygg för nu hade dom ingen skjorta att gömma sej i. Mina händer kändes så små, han var så stor. Det gick liksom runt i mitt huvud av hans varma nakna närhet och det kändes som om jag skulle kunna sjunka in i honom där jag stod – försvinna in i hans kropp så full av levande värme och en ömhet som jag aldrig någonsin upplevt förut och jag vill aldrig glömma det som hände den natten.

Här i mitt inackorderingsrum knäppte han upp knapparna i nacken på min klänning och drog ner dragkedjan utan att jag märkte det. Plötsligt kände jag bara hans händer smeka skinnet på min rygg. Behån stramade inte heller för han hade knäppt upp den med.
Våra läppar drogs till varandra och än en gång kände jag hans tunga söka sej in i min mun och nu mötte jag den med min tunga utan att känna mej överraskad, mer som en självklarhet – det är ju så man gör då man kelas och hans tunga var både mjuk och hård och lekte och busade med min. Det var som om dom var två nyfikna små djur – djur som faktiskt var mycket glada åt att träffa varandra igen.

När jag tänkte så kände jag lycka för det var vi som var de små djuren och det var vi som var glada åt att få vara nära. Det var som om jag tillät något mycket fint och anade att det var detta vi var som gjorda för.

Jag kände hans härliga händer ömt stryka mitt hår. Han kysste min panna och förde sakta klänningen över mina axlar. Jag släppte mitt nästan krampaktiga kramande om hans rygg och lät mina armar motståndslöst hänga utefter min kropp. Varligt smekte han klänningen, behån och trosorna nedåt mot golvet i en enda rörelse.
Med en pirrande känsla av frihet kände jag min skylande klädnad samlas kring mina fötter. Jag klev ur den lilla högen som fick ligga där den låg och stod där som jag var, fulla av längtan i mitt skinn och i hela min varelse – nu lika naken och varm som han.

Jag hade inte varit naken inför någon sedan jag var liten, men nu inför honom kändes det så gränslöst nära att stå där framför honom utan att ha något att gömma mej bakom och i hans ögon såg jag att det inte fanns någon orsak till det. Han satt kvar på huk framför mej då han smekt av mina kläder och bara såg på mej. Min hud kände att han tyckte om mej så som jag var. Jag visste inte riktigt var jag skulle göra av mina händer, men han tog dom i sina och kysste min mage.

Sedan ville han att jag skulle vända mej runt och jag gjorde det – du är så vacker, viskade han och jag följde viljan i hans händer och fortsatte att sakta vrida mej runt.
Jag ville att hans goda ögon skulle se hela mej och lyfte mina armar över huvudet och körde in fingrarna i mitt hår för att ge hans ögon allt dom ville ha, och det var så skönt fast mitt hjärta bultade i mej så jag trodde det skulle hoppa ut.

Varför skulle hela min kropp känna sej så glad åt hans blick om det skulle vara fult eller fel – det kändes så riktigt att han ville se hela mej precis bara så som jag är skapad och det var som om hans blick väckte min kropp till ännu mer närvaro – det var som om min hud kände vad hans ögon såg. Det var över skinnet på stjärten jag märkte det först, men sedan kände jag samma sak var han än såg.

Efter en stund ville jag åter vara i hans famn och vred mej sakta närmare och kände hans starka händer bakifrån fatta ett mjukt tag om mina höfter och då stannade jag och blundade. Det kändes som om jag visste vad som skulle komma, men jag väntade ändå utan att riktigt veta.
Så kom det jag så andlöst längtade – han kysste min stjärt, bet och nafsade lekfullt i mina skinkor så att jag rös bara för att det kändes så härligt – och just då var det något som hände med mej – det var första gången jag upplevde att jag också var min kropp att jag verkligen också var en levande varelse med en hud som ville bli smekt.

Från stjärten kysste han sedan upp utefter min rygg, nacken och öronen och då vände hans mej mot sej och sa "Du är så underbart fin min lilla kärleksvän" och jag trodde hans ord för jag visste att dom var sanna...

Han kallade mej sin "Lilli" – och jag tyckte om att vara hans Lilli och hans läppar ville mina precis som mina ville hans. Vi kysstes igen och jag kände hans kön spänna sej in mellan mina ben och trycka mot mitt sköte och jag lät den finnas där för det var så skönt att känna hans köns värme bli till hetta då den förenades med min värme. Det blev så för han stod så bredbent och det var bra för vi kunde kyssas bättre då.

Allt han gjorde kändes så fint och jag ville bara vara helt hans, öppna mej och glömma alla varningsord som trots att det vi gjorde var så fint, malde sina fördömanden inom mej med otäckt hotfull tjatröst, men på något sätt kändes det som att den inte komma åt mej då jag var i hans armar.

Så lyfte han plötsligt upp mej och i sin famn och kysste mina bröst samtidigt som han försiktigt la mej ner på sängen. Han smekte så fint överallt och kysste åter mina bröst så att hela jag darrade.
Det var så underbart skönt, men ett ögonblick var jag som en stor mor och han mitt diande barn och jag ville bara ge, ge och ge – allt som var jag ville bara att han skulle få.
Sedan kände jag mej plötsligt så liten – så alldeles försvinnande liten under hans starka ivriga händer, men samtidigt så värdefull, så fullständig och levande.

Hela jag var ett längtande kaos och jag tror inte att jag just då tänkte en redig tanke, ville bara få vara i den glädje som kom ur våra kroppars närhet och jag ville min kropps vilja och ville det löfte som jag anade bodde i denna lek och kände i hela mej att jag verkligen ville leka allt detta helt och fullt med allt som är jag, tillsammans med allt som är han.

Jag kände att det fanns en självklar beredskap i min kropp för allt detta och när hans händer lyfte upp och flyttade isär mina ben – ett i sänder, lät dom sej villigt föras åt sidan, jag behövde knappt hjälpa till alls själv.
Jag blundade när jag kände honom varligt smeka sej in i mitt sköte och blev bara än mer lycklig av att han liksom öppnade mej – jag hade alltid förut varit så sluten och stängd, men nu låg jag bara där och längtade efter det han skulle göra härnäst.
Och hela världen gungade då jag kände hur han nosade över mitt kön och till slut kysste det med en som jag tänkte då – så självklar tacksamhet att jag nästan började gråta.

Jag snyftade till av en sån märklig lyckokänsla att jag aldrig ska glömma den stunden. Jag var helt och hållet hans nu och han uppskattade och gladde sej åt varje liten bit av mej, mitt innersta väsen och hela min kropp.

Han fick göra vad han ville med mej och det ville jag att han skulle – av hela mitt hjärta och hela mitt jag ville jag det och när jag kände att han la sej över mej mötte jag honom med öppet sköte för att ta emot honom trots att mitt hjärta bävade – jag visste ju vad som skulle ske och väntade skälvande av vilja för hans kyssar hade fyllt mitt sköte med längtan.

Och jag kände hur hans kön sökte min öppning som ropade efter hela honom - inne i mej ville min kropp, mitt jag och min längtan få känna hela hans heta liv.

Vår lek hade gjort mej så motståndslöst mjuk och när han sakta kom in i mej bit för bit tills han var helt och hållet där kände jag en så helt uppfyllande befrielse att jag gnydde som ett litet djur. Och fast jag inte rörde mej så vet jag att min kropp, mitt kön och hela jag kom honom till mötes. Inne i mej fanns det så mycket mjuk len önskan till honom att det gjorde hans närvaro där så smekande ljuvlig som inget annat jag dittills varit med om.
En liten bäck av beredskap visade honom vägen och han följde bara strömfåran in till min längtande källa.

Det som skedde var "gudomligt" och gjorde mej så lycklig som jag aldrig någonsin varit förut, men nu kan jag säga att det inte kändes så underbart som det vi fått uppleva med varandra senare. Jag fick en känsla av att min kropp hade så mycket att ge, både till sej själv – till mej, och till den jag älskar.

En stor varm tillfredsställelse som jag inte ens anat eller hört någon tala om spreds i min kropp när han kommit helt in i mej. Han låg länge helt stilla i mej och såg in i mina ögon och hans kön kändes så levande och stort – så fullt av glädje som ville in i mej. Jag försökte blunda men kunde inte, jag ville möta hans blick, det kändes som vår närvaro blev mer fullständig då – hel liksom, cirkeln blev sluten – kropp och själ i kärleksfull förening.

Senare har jag tänkt på det som hände den där kvällen, hur redo och villig jag var. Jag hade hört så mycket av mina kurskamrater, sånt som jag inte tidigare vetat något om – och då hade det förvånat mej att flickor kunde tänka och helt öppet resonera så som dom gjorde. Jag började få en annan och för mej helt okänd och till att börja med också lite chockerande syn på det som kallades "sexualitet", ett ord som var helt okänt för mej då jag kom till Stockholm och denna skola med så många fria levande starka och erfarna flickor, flickor som värderade pojkar efter sexuell utstrålning och levande närvaro – inte efter pojkarnas föräldrars inflytande i församlingen och vilka fördelar det ena eller andra partiet kunde ha för den eventuellt kommande familjebildningen och ekonomin.

Något hade hänt med mej sedan mina föräldrars inflytande begränsats till ett telefonsamtal om dagen, ett samtal som jag allt efter terminen gick allt mindre såg fram emot.



**


Den där festen var den första för terminen på skolan och även på det området var jag oerfaren. Jag hade aldrig druckit någon alkohol och gjorde det inte då heller, men det var det fler som inte gjorde – Simon hade inte druckit och jag såg skillnaden på dom som drack och dom som inte gjorde det – vilket inte var så svårt.

Men det som förundrade mej mest var alla kelna och smekande människor överallt i vrårna. Det väckte en sådan saknad och sorg i mej för att jag så gärna också hade kelats för det såg så fint ut och verkade så riktigt att vi var skapade för varandra på det viset, men samtidigt störde det mej att det var syndigt och att jag inte skulle syssla med sånt.
Men jag kunde inte förstå att allt detta fina som jag såg var synd, jag såg ju att det var vackert och kärleksfullt och de älskande var fina mot varandra – fast att sånt inte var för mej hade hela församlingen uttryckt där hemma och understrukit i högljudda böner till gud, sinnessjuka böner som ringt i mina öron länge efteråt.

Den där kvällen hade i alla fall min kropps längtan vaknat, och jag kände den växa för varje kyss jag såg, mina läppar formades till mötet jag drömde om och mina bröst stramade under klänningstyget när min blick följde en pojkes hand under någon flickas blus och jag märkte att det liksom rann till i mitt sköte när jag såg min kompis bli smekt där nere, alldeles framför mej på soffan.

Först kändes det som rann till i mej bara främmande – vad var det för vått i mina trosor – jag kissade väl inte på mej, tänkte jag och mins att jag rodnade. Sedan förstod jag att det var min kropps egen kunskap som vaknat inne i mej och den kände inte till något om kroppslig fulhet eller synd – kel och smek kändes mer som något mycket fint som hörde kärleken till och kärleken kan inte vara syndig – inte vad jag tror nu,,, eller kan den det?
Nej,,, känner jag nu nästan helt utan tvekan – mina föräldrar måste ha missuppfattat något, dom skulle bara se alla dessa glada ungdomar som gav och tog emot så mycket närhet,,, men dom skulle nog aldrig kunna förstå – mina föräldrar tar ju inte ens i varandras händer så att vi barn kan se det.
Vad är det som hindrar så enkla uttryck för deras kärlek och vad har dom givit mej med sin förödande känslokyla? Eller är deras äktenskap kanske inte kärlek?

Jag undrar verkligen varför mina föräldrar haft så svårt att tala om sådana saker med mej. När jag tänker på det kan jag inte komma ihåg att jag sett någon verklig ömhet – varken mellan dom eller några andra i församlingen.
Jag räds nästan vid tanken, men jag tror inte att församlingens idéer och tro är riktigt bra för älskande människor – jag förstår inte men det är ju "kärleken" dom kallar synd; synd att tycka om sin kropp, synd att njuta av glädjen i livet, synd att leka könens lekar som skänker liv, synd att älska, synd bara synd – det verkar som om dom tror att allt som är förknippat med lycka och glädje är syndigt och något som gud en gång ska straffa oss för...

– Vad som är synd eller inte synd kanske inte jag kan uttala mej om, men det måste vara något fel på den gud som givit människorna så fina kroppar och sedan inte tillåter dom att älska.

Stackars mina föräldrar, det är väldigt synd om dom, för dom skulle nog må bra av lite kärlekssmek och älskolek emellanåt utan att behöva känna den grymma skulden som dödar all glädje ligga som en våt nässelragg mellan deras kroppar.

Kanske skulle deras liv inte behöva vara en plåga om dom tillät sina kroppars lust och lyssnade på sina hjärtans röst i stället för allt förbannande av mänsklig lycka och fördömande av verklig kärlek som dom deltar i på församlingens möten, för att inte tala om detta tungomålstalande som får det att gå kalla kårar över skinnet på mej – jag har aldrig tyckt om det även om jag försökt uppfylla församlingens förväntningar några gånger bara för att få tyst på detta evinnerliga tjat om att bjuda till.

Det som hände med mej och Simon tror jag hände därför att jag ur alla mina motstridiga tankars kaos insåg att jag måste våga erkänna min egen vilja, mitt köns längtan och min lust till glädje och kärlekslek. Men på något sätt är jag förvånad att jag vågade trots att jag blivit lärd att det var förtappelsens absoluta botten som väntade en sådan flicka – Nu är jag glad för att ha haft det modet – och jag ser ju att det inte är förbjudet för alla – ingen av mina tjejkompisar här på skolan har den uppfattningen att det skulle vara syndigt att älska. Kanske är det bara mina föräldrar som är lite gammalmodiga – förresten, hur kom deras barn till, hur kom jag till egentligen?

Ja jag vet – det är många frågor, och som vanligt inte några svar, men ett svar har jag nog ändå funnit och det är att synd inte är vad församlingen försökt tuta i oss – synda är inte att älska om man älskar...


**


Den där första kvällen, när vi låg i min säng och hans ögon sökte sej in i mina upplevde jag det som om Simon ville visa mej sin själ. Hans kropp – hans kön, kände mej redan så självklart och okomplicerat. Försiktigt hade han spänt sej in i mej med mjuk kraft och låtit mitt sköte sakta vänja sej.

Han visste inte att jag aldrig älskat förr, men kanske anade han det för jag var nog lite spänd och det tog emot lite i mej, men jag visste att han måste komma längre in för det kändes fortfarande halvt och ett ögonblick blev jag lite rädd, men det var inte för om det skulle göra ont för det gjorde det egentligen inte – det kändes bara lite främmande. Det som oroade mej var om vi inte skulle kunna – för jag ville så gärna.

Trots spänningen var det ändå fint och jag försökte slappna av så gott jag kunde – sedan hände det bara – plötsligt släppte mina spänningar och han var bara helt inne i mej och det var som en ljusblixt for genom min kropp.
Sedan kände jag honom – stor och varm, djupt, djupt, inne i mej. Det svindlade i hela mej, det var så helt och fullständigt och jag hade låtit det ske,,, låtit honom kyssa mitt kön, öppnat mej så fullständigt för en annan människa – jag kände mej så glad för det hade kommit så mycket lycka i vår närhet och så visste jag att det kulle vara - det är det som är att älska...


**

Näst efter att födas är nog detta det finaste som hänt mej. Det är som om lyckan och värmen från hans underbara kropp och kön sprider sej från mitt sköte ut i hela min varelse bara jag tänker på honom. Det är kärleksvärme som kommer av innerlig närhet till en annan människa och jag älskar det och är så glad för att det kan vara så fint.

Efter den första natten har han ofta varit här. Han kommer som en uggla om natten när alla andra i huset har somnat. I början, innan min längtan helt blivit född sov även jag när han ivrigt men försiktigt trummade sin signal på mitt fönster, men numera ligger jag vaken och lyssnar efter hans tysta steg i det mjuka gräset med fönstret på glänt.

Nu vet jag också vad ensamhet är – förut visste jag inte det. Jag trodde livet skulle vara så. Var och en var sej själv nog på nått sätt, men nu förstår jag att när man är två är man mer än bara två om man älskar varandra – då händer något särskilt som jag inte kan förklara.



**




Kära dagbok,,,


Nu sitter jag vid fönstret i mitt rum och tittar ut. Skymningen faller och det har regnat lite i dag. På gräsmattan hoppar ett par fåglar omkring och samlar mask. Dom flyger i omgångar med näbben full till sitt bo någonstans i närheten och är strax tillbaka.
Jag blir glad när jag ser dom och tänker på hur fantastiskt det är att leva. Fast det är verkligen en kamp – alla kämpar. De allra flesta djur hjälps åt hanne och hona – men många klarar av sina barn på egen hand.
På något sätt tar de flesta hand om sina barn på för dom det bästa sättet, ser till att dom växer och blir starka och kan klara sej själva, och så går livet vidare i en ny generation.

Men livet är ganska underligt också – mitt i den vackra och fina idyllen finns den grymma striden, vinnaren, förloraren och tragiken. Allt hänger samman – utan det ena, inte det andra. Vi tänker oftast inte på det att livet är så brutalt, men det finns där hela tiden. Till och med maskarna kämpar för sitt liv när dom känner den hårda näbben slita i sin kropp, ibland har jag sett att dom klarat sej, då känner jag mej glad för maskens skull, men ledsen för fågelns – så konstigt är livet, kanske måste vi bara acceptera det som det är och försöka att inte själv orsaka onödig plåga för våra medvarelser, men helt kan vi aldrig undvika det.


**

Jag vill försöka berätta om det som hände här om natten. Det var så fantastiskt så det blir nog svårt. Jag har tänkt på det hela dagen och känner mej så underlig. Det är som om jag inte törs vara så lycklig som jag är – fast jag är det, eller hur jag nu ska beskriva det.

Det var så här...

På kvällen när jag släppt in Simon genom fönstret som jag brukar lyfte han upp mej i sin famn och höll mej mot sej en lång stund. Han är så stark och fast han lyfter mej så högt känner jag mej trygg och lycklig i hans händer. Efter en stund bar han mej till sängen och lade mej där. Jag trodde han skulle ta av sej kläderna lika fort som han brukar.
Han har för det mesta knappt hunnit in, så står han där naken med sitt längtande kön rest som en oblyg och självklar hyllning till både mej och våra kroppars längtan.

Jag låg och väntade att han skulle krypa upp över mej och tränga in i mej och älska så ivrigt och vilt som vi gjort den senaste tiden och jag hade saknat honom ända sedan jag vaknat ensam i min säng – han hade gått strax innan det visste jag för nära mina drömmar kände jag hans avskedskyss på mina läppar och när jag slog upp ögonen var han borta.

Jag ville att han skulle vara kvar, ville känna hans lukt och köra in mina fingrar i hans hår. Jag och hela min kropp längtade efter hans heta styva köns djupt smekande stötar in i mitt sköte för det blir bara finare och finare ju mer vi älskar.

Men i går dröjde han, kom inte över mej så omedelbart som han brukar. Jag undrade varför, men låg stilla, blundade och lyssnade efter de ljud han gjorde. Jag hade vågat sära mina ben lite och armarna hade jag sträckt över huvudet. Jag var redo att ta emot honom, men ingenting hände. Jag tänkte just se efter vad han gjorde när jag kände en kyss på min fot. Sedan kysste han varje tå med en så fin ömhet att jag blev alldeles varm – och under foten med där jag är så kittlig! Hans fina kyssar lämnade våta spår ända till mitt kön. Jag kände honom nosa där en lång stund och hur han drog in min doft djupt, djupt in i sej flera gånger och jag förstår att han älskade den lika mycket som jag älskar hans.

Sedan slickade han mej,,, där,,, inne mellan mina blygläppar, så som han ofta gör då vi älskar sökte han mitt allra känsligaste ställe.
Det var så gudomligt fint, hela min värld svindlade och hans tunga var både smekande mjuk och busigt vild. Det var så härligt. Han slickade mej hetare än vad jag någonsin varit – det blev som eld i hela min kropp.

Efter en stund kröp han upp mellan mina ben och satte mina fötter på sina axlar. Han tryckte sej mot mitt sköte och jag kände hur hans kön spände under hans kläder. Det förvånade mej att han fortfarande hade kläderna på sej, han som brukar vara så snabb. Det var bara jag som inte hade kläder, men det gjorde mej ännu mer upphetsad på nått vis – det kändes mer än skönt och blev bara starkare och starkare och jag tänkte att det som hände i mej då var vad mina tjejkompisar kallar kåthet... Det blir nog så när varje längtad beröring ger mer längtan till ännu mer beröring och det blir bara mer och mer – vet inte varför, men så kändes det och det blev bara mer stormande vilt i hela mej ju mer längtan han gav till min kropp.

Jag kände hur han formade sina händer om min stjärt och vaggade mej och gned sej mot mitt sköte och kände hans längtan söka sej in i mej och trodde att han snart skulle vara där inne, men plötsligt lyfte han min stjärt högt mot sej och höll mej länge så och bara såg smeksamt på mitt öppna sköte och både mitt kön och min själ var helt vidöppna framför hans ansikte och det var som om han kunde se rakt in i mej och det kändes som om jag aldrig tidigare varit så mycket kropp och så mycket vilja att bli kysst rakt in i mitt längtande allt.

Det var ju ganska mörkt i rummet men visst såg han, allt han ville i alla fall. Ett ögonblick kändes det lite konstigt, men sedan tyckte jag det bara var skönt och öppnade mej ännu mer – ville han se mej så fick han göra det och när han hade tittat en stund så sa han – här inne ser jag bara din längtan...
- Ja, så sa han och kysste mej rakt in i mitt sköte och det kändes som om hela jag med mitt kön mötte hans kyssar. Det enda jag inte kunde var att slicka tillbaka för jag har ju ingen tunga där, men det hade han och det var som om min längtan bara ville mer och mer av den.

På så sätt gav han mej ännu ett evigt ögonblick som varken hade upp eller ner, bara mitt köns hungrande konvulsioner som han gav sin kärlek. Och när varken han eller jag orkade mer sa han att han älskar att höra mej njuta så – han är så fin min Simon.

Han sa också att han blev lycklig av att hålla min kropp så hungrig för det finns just då inget annat än längtan i den och då blir den så lätt som ett moln på himlen.

Fast så lätt var jag nog inte för han blev ganska andfådd, men jag älskar när han säger sånna saker till mej när vi älskar. Sedan nosade han bara runt och över allt och det var så fint så jag skulle ha kunnat ligga så där hur länge som helst och bara blivit mer och mer kåt och helt uppfylld av längtan efter hans kön.

Och fast han visste hur mycket jag längtade efter att få ha honom inne i mej och så vild och otämjd som en kärlekshäst så fortsatte han bara att kyssa, slicka och nosa.

Hans andning var verkligen som smekande fjärilsvingar mellan mina ben, men hela tiden bara nära mitt kön. Länge kysste han det mjuka skinnet längst upp på mina lårs insidor. Han kom närmare och närmare mitt längtande sköte men bara nästan där, och då vågade jag plötsligt själv sära mina ben, och tryckande öppna all min vilda lust till hans kyssar för honom och han förstod att jag bara ville mer och mer.

Då kände jag mej som ett riktigt kärleksdjur, och min kropp darrande av lust och jag liksom förlorade mej i en allt starkare könslig hunger. Jag undrade inte längre vad han skulle göra utan tog bara emot vadhelst han ville ge.

Nu vågade jag äntligen möta hans kyssar utan återhållsamhet, hans bejakande glädje för allt som var jag där i kärlekslekens vilda lycka frigjorde all min hungriga iver och då kände jag att han verkligen också ville ta emot, nu då han fått mej att helt släppa loss min vilja att ge.

lät villigt hans tunga söka sej långt, långt in i mej och över allt omkring.

Jag blev alldeles virvlande yr i hela mej - stora vågor böljade i min kropp, och vilda svanar flög ur mitt sköte och dom ville aldrig ta slut.

Sedan var det som det blev för mycket. Det var som om jag inte orkade mer av detta goda, underbara och sköna. Det var som om mitt sköte började göra ont där inne av saknad efter hans riktiga kön.
Jag måste sätta mej upp, jag ville ha honom i mej, jag ville verkligen ha hans kön sådär djupt och starkt så att det inte finns något annat än den där underbart skälvande känslan av våra kroppars oifrågasatta fullständiga närvaro i varandra.

Mina ögon drunknade i hans, jag blundade. – "Knulla" med mej, viskade jag tyst, nästan ohörbart – men han hörde. Jag brukar inte använda det ordet och kände mej lite blyg efteråt. Gömde mina ögon vid hans hals. Han kysste mitt öra och nickade, så reste han sej och slängde av sej skjortan och var avklädd. Han måste ha fått av sej sina andra kläder på något vis fast jag inte märkte det...

Han satte sej mitt emot mej på sängen, böjde sej fram och kysste mej länge – vänd dej, viskade han sedan och förde mej runt. Utan andra ord förstod min kropp hans händer och lät sej villigt vändas på mage. Jag tror jag kan göra vad än han vill att jag ska göra för jag älskar honom och litar på hans kärlek…

Då jag vänt mej helt om tog han tag om mina höfter och drog mej varligt men bestämt upp på alla fyra. Jag stod så en stund och tog emot hans smekningar, men så tryckte han mjukt ner mina bröst mot sängen igen så att jag stod på knä med stjärten vänd mot honom där han satt på knä bakom mej.

Han smekte mej över ryggen, skinkorna, ner genom stjärtspringan till skötet och ner mellan benen. Särade dom lite mer och höll sedan ömt om mej en liten stund. Det var så fint att ligga så – vara så älskad. För ett ögonblick undrade jag om han också skulle tycka om att stå på det viset och bli smekt. Sedan reste han sej och jag kände trycket av hans härliga kön mot min skötesöppning som släppte in honom i mej utan något som helst motstånd. Hans kön hittade alltid självmant in i mej och behövde aldrig någon hjälp.

Såhär hade jag aldrig stått förut och kände att han kom ännu djupare in i mej än framifrån. Jag blev yr igen redan efter en liten stund – hörde jag själv hur jag lät och blev förvånad när jag förstod att det var jag.
Jag gnällde som en liten valp tyckte jag, men ville inte göra något åt det. Det kändes bara naturligt och jag kom att tänka på dom som legat i soffan på den där skolfesten – Tessan,,, hon hade låtit på ett liknande vis och jag tyckte att det var vackert och hörde till för det var en del av kärlekens uttryck och språk.

Efter en stund visste jag inte så mycket mer än att mitt kön sjöng i min kropp – min kropp var mitt kön. Hans händer höll mej stadigt kvar mot sej så att jag inte skulle virvla bort i den stora varma rymden som omgav oss. Hans vilda stötar sände heta vågor av ljus genom mitt medvetande och genom de lysande vågorna hörde jag honom ropa mitt smeknamn – namnet som han givit mej – Lilli, Lilli, Lilli,,, och jag tror att jag ropade hans namn till svar. Fast sedan vet jag inte vad jag ropade eller om det var mitt namn han ropade, till slut var det mer som vilda urdjurs tjut som kom ur våra strupar. Min kropp visade mej för första gången vad vår njutningslek verkligen kan göra med oss. Dom där svanarna är underbara, men nu vet jag vad orgasm är och det är obeskrivligt – himmel och universum, all lycka och glädje, all tröst och kärleksfull närvaro, allt det och ändå har jag inte sagt tillräckligt för det går inte.

Jag var där, men ändå inte. Jag var överallt, men ändå inte. Jag var helt inne i universums mitt som var jag fast större och fanns i varje del av min kropp – i mitt jag – och i honom. Där jag var, där var också han. Där möttes vi för första gången så som vi verkligen är.
I denna svindlande sekund av evighet upplevde jag bara ljus, virvlande ljus.
Vi var som små solar som dansade kring varandra. Vårt varma och ibland heta sken omslöt oss och höll oss samman. – Kanske var det kärlek, den lyste rakt in i mej med milt blått ljus och en inre glöd av violett. I vår virvlande dans såg jag hans själs pulserande kraft, samma kraft som också gjorde mej möjlig, gjorde honom och allt i livet möjligt.

Ljuset som var han såg mej och riktade all sin glädje till mej, det kände jag tydligt och han speglade det ljus som var jag och mitt ljus var gult med en kärna av glödande rött som mötte all hans glädje med längtan. Jag såg allt detta med en förståelse som kom inifrån mej själv och samtidigt utifrån allt.

Vi var tillsammans som ett sprakande fyrverkeri i ett universum av kärlek. Det fanns ingen tid och vi dansade om varandra i hur många lyckliga evigheter som helst.

Plötsligt märkte jag ett annat litet skimrade ljus. Det var helt litet och jag vet inte hur länge det varit där eller om det uppstod mellan oss av vår kärlek. Kanske såg jag det inte från början därför att det strålade med samma ljus som vi, eller kanske var detta lilla ljus våra ljus i förening. När jag väl hade sett det såg jag att det skimrade som en liten regnbågssol där alla våra färger böljade om varandra och strömmade i små kaskader mot oss. Jag var helt fascinerad och kunde inte låta bli att beundra detta lilla ljus.

Jag kände vår stormande lycka omkring oss och hörde hur min fina Simon – Simon min älskare, skrattade lyckogråt. Då såg jag det lilla ljuset byta färg. Inifrån sej själv strömmade ett annat ljus ut mot oss. Det var först svagt men blev fort starkare och efter en stund strålade ett klart livsbejakande havsgrönt ljus emot oss med en alldeles egen glädjefärg – en lysande kärna av turkos. Sedan kände jag mitt hjärta slå och rymden slöt sej sakta omkring mej. Hans händer och starka armar omfamnade mej helt, kramade mej mot sej och då jag mer och mer började förstå världen omkring mej kände jag att han hade sjunkit ner över mej och pressade även mej ner platt på mage i sängen. Han var helt utom sej och bortom precis som jag, men då han började förstå la han sej bredvid mej och jag hörde att han grät. Jag slog mina armar omkring honom och sa för första gången att jag älskar honom – för det gör jag.

Han såg djupt in i mej med sina sorgsna ögon, ändå log han. Sedan kysste han tårar även från mina ögon och då märkte jag att också jag grät,,, det var mitt livs lyckligaste tårar.

Jag vet inte om du förstår det, sa han, men jag har älskat dej i all min tid och fast jag levt i tusen evigheter föddes jag först nu, här i din säng med mitt kön i ditt. När mina spermier virvlade in i ditt varma liv öppnades min själs kokong och då föddes jag. Då förstod jag att jag kommit hem och vad livet vill av mej. Jag ska ta hand om dej – om du vill, för jag behöver dej, eller rättare sagt livet behöver oss.

Jag svarade att jag vill, och sa att jag "tror" att det kommit ett barn till oss – men jag visste att det var så.

Han såg innerligt ömt in i mej och smekte min mage – jag vet, sa han och kysste mej. Sedan blev han så där sorgsen igen. – Var inte rädd, viskade han, jag vill inte svika varken dej eller vårt barn – vad som än händer, lita på att jag försöker göra så gott jag kan.

Dom orden har jag hört inom mej hela dagen och jag vill aldrig glömma dom, eller le överseende åt deras naiva innebörd drför att dom uttalades med den levande kärlekens hela allvar. Allt vi sa just då var ärligt och uppriktigt och kom direkt från våra hjärtans innerligaste önskan – det vet jag...

Jag vet att vi är unga och att vi inte förstår livets verklighet, eller vad den djungelns lag som råder i världen innebär för oss, men vad som än händer vill jag försvara vår kärlek och vårt barn.


**


Några saker jag tänkt på.

Simon är lite äldre än mej och har lite mer erfarenhet av livet än vad jag har och livet kan tyckas alltför grymt emellanåt det vet jag också, men ibland verkar det som om Simon släpar hela världens sorg med sej. Kanske har hans uppväxt varit svår eller så tar han till sej vetskapen om livets elände starkare än andra.

Något som jag tycker särskilt mycket om hos honom är att han inte flabbar åt sådana fånigheter som hans kompisar berättar, skrattar gör han bara när vi älskar, men då med hela sin lyckliga kropp.

Egentligen vet vi så lite om varandra. Det är våra kroppar som talat och det blir man inte klok av, men lycklig och hungrig på mer.

Jag börjar mer och mer förstå att min uppväxt inte varit den allra bästa. Min familj är välbeställd och jag har inte lidit någon nöd när det gäller livets materiella ting som mat och kläder, men ömhet och kärlek har det varit sämre med.

Som försvarslöst barn i en religiös familj, uppfostrad av en lång rad barnsligt religiösa barnflickor inser jag nu att min uppfattning om livet både haft och fortfarande har sina brister.

Jag vet att också jag är mycket naiv. Det säger nästan alla bara jag öppnar munnen. Kanske är det därför jag hellre är tyst.

Mina föräldrar hade mycket bestämda regler för min uppfostran och var mycket stränga mot mina barnflickor som uteslutande kom från den fattigare delen av församlingen – denna evinnerliga "församling" som mina föräldrar var mycket engagerade i överskuggade hela min barndom och var nog viktigare för dom än vad deras barn var.

När jag var riktigt liten uppfattade jag "församlingen" som en elak person. "Församlingen tillåter inte" och "Vad skulle församlingen säga om det" var sånt som jag alltid fick höra om vad som helst som kunde sticka denna församling i ögonen. Jämt fordrade den väldigt tråkiga och krävande uppoffringar och förbjöd allt som var roligt.

Förresten tror jag att jag är adopterad. Först kändes det bara så, jag vet inte varför. Senare har jag lagt märke till en väsentlig olikhet mellan mej och båda mina föräldrar. Dom har ljust blå ögon men jag har bruna. I högstadiet läste vi om ärftlighet och jag tänkte mycket på det där med dominant och resistent.

Jag har många frågor som fortfarande känns viktiga. Jag kunde aldrig tala med mina föräldrar om visa saker, så jag vet fortfarande inte, men kanske livet lär mej bättre.

Det var som om mor och far försökte komma undan svaren – det var mycket som ”vi skulle tala om en annan gång”, eller när jag blev äldre, sa dom och äldre har jag blivit, men ingenting mer är sagt.

Mina föräldrar är nog egentligen inte dumma, det är nog bara så att dom blivit ännu mer felaktigt uppfostrade än vad jag har, dessutom tror jag dom är rädda för livet.

**

Jag tänker på det som hände sista året i grundskolan. Då anses man ju vara tillräckligt gammal för att få veta sånt som man annars inte pratar om. Det var i nionde klass så jag var fyllda fjorton år, skulle snart fylla femton och jag kommer så väl ihåg att alla i klassen var mycket intresserade och hade väntat med spänning och blyg fnissighet, likväl som med bullrande flabbighet på den så kallade sexualundervisningen.

Den veckan var det stort pådrag både hemma och i den eviga "församlingen". Det var nära att jag fick sluta skolan för tidigt det året, eller kanske för alltid. – Som tur var blev det inte så.

Jag vet inte vad dom försökte skydda mej från för det ämnet ströks från vårt schema och lugnet återkom skenbart till klassen, men besvikelsen var stor och det tisslades en hel del utanför klassen som inte var avsett för mina öron. Mina föräldrar har stort inflytande och det brukar bli som dom vill, eller snarare "församlingen" som dom säger, men på senare tid har jag undrat om inte det i princip är samma sak.

Jag undrar så mycket hur min Simon har haft det under sin uppväxt. Kanske kommer vi att tala mer om sådana saker i framtiden.

–––––––––––––––––

Här saknade häftet några blad och jag har förstått att något hänt som jag nu bara skulle kunna gissa mej till. På sidorna som återstår stod det ofta ”Kära dagbok” – ord som då jag insett innebörden mest av allt uttryckte en bottenlös ensamhet.

––––––––––––––––

Kära dagbok

Simon har inte varit här. Det är flera dagar sedan någon såg honom i skolan och jag känner mej så orolig, måtte det inte ha hänt honom något. Det är redan sent så jag ska inte skriva så mycket i kväll.
När han inte är här finns det så mycket att undra över, frågor som kanske aldrig får något svar, frågor som bleknar bort till oväsentligheter i hans närhet.
Jag längtar efter honom. Det lilla livet inne i mej längtar efter honom. Min säng känns tom och kall.

Innan jag kryper ner under täcket ska jag flytta ner blomman från fönsterbrädan, så att den inte ramlar i golvet igen.

– Hoppas han kommer snart.
––––
Kära dagbok. Ingen Simon...
––––
Kära dagbok. Ingen vet något...Livet är hårt och verkligheten är
grymmare än vi vill tro, men jag längtar fortfarande...
––––





Kära dagbok.

Nu är det sista gången jag ger dej mina tankar. Mina föräldrar kommer snart för att hämta mej och dom får inte se det jag skrivit. Egentligen ville jag ge dej till Simon, men han finns inte mer. Jag borde ha bränt allt i gårkväll, men jag kunde inte. Mor säger att hon ordnat en del saker och att allt kommer att bli bra sedan,,, men det tror jag inte, någon gråter inne i mej, någon som inte får leva – innan det är försent måste jag rymma...

Jag är så ledsen,,,


Nu måste jag sluta – nu kommer dom.




Simon, min längtan kan ingen ta ifrån mej...

Din Lilli och den lilla Solen.