Jag har klättrat, tagit mig uppåt, sakta men säkert.
Det har varit svårt, tungt och jobbigt.
Det känns som jag har bemästrat djupa dalar och branta berg.
Jag har kämpat med en målmedvetenhet och kämparglöd som
har varit hård som en gnistrande diamant.
En inre kärna som fört mig framåt och uppåt.
Nu har jag till slut tagit en liten paus.
På en liten klipphylla hittade jag min solstol.
Där sitter jag och njuter.
Jag njuter av solen, utsikten och livsglädjen som bubblar i mig.
När jag tittar neråt, ser jag allting, som jag har gått igenom.
Alla mina livsval, allt det som varit tungt och svårt.
Nu kan jag le och skratta åt det, med tårar i ögonen.
Jag tittar uppåt och ser berget som jag ska klättra uppför.
Det ser brant, svårt och högt ut.
Mitt inre fylls med ett inre lugn.
På vägen hit, har jag bemästrat så många omöjliga hinder.
Jag har hittat mina verktyg, så jag vet att jag kommer klara nästa
omöjliga branta berg. Just nu är det dags att ta en paus.
Jag tar ett djupt andetag och sjunker ner i min solstol.
Snart är det dags att klättra uppför.
Nu är det dags att vila.