Även det mjukaste tvinnar sina historier i mörkerbrunnen. Silverarmar och gyllenäpple lika. Allting har ju sitt ursprung där. I pappersvikt galenskap och det långsamt tystnande barnet.

Därför. Lägger jag tårar i din hand. Vandrar skuggor skyggt i de gröna. Fladdrar själen mellan hand och hållen.

Men om du inte släpper taget.

Så drar jag efter andan bland citronblommors längtan och i olivlundens skugga. Vilar jag i jazzblå ton och med rödhjärtat fyllt av sång. För också den överlevande. Kan finna fötters dans mot jorden. Och nära närhet. I en famn av varmt. Önskeflätad.