I månsken blir problemen lösta, med sätt som ej kräver solljusets klarseende, under styrkan utav klara droppar och i vita nätter. Men kärlek, vem kan säga med säkerhet, vem kan lova annat än vad som känns längst in i kärnan.


Andas. Och glöm inte att andas ut.


Måste hitta en botten, något att stå på, för längtan värker i kroppen. Jag tänker att det kan vara saknad som spridit sina saltkristaller igen; det skaver, det skälver och värker. Men egentligen är det inte dig jag saknar.


Käraste, i utandningen följer demoner och dimdroppar, i utandningen släpper vi saltkristallerna ifrån oss. Dessa skall ej lägre plåga känseltrådar, ej mer fördunkla sinnet.


Men pärlband utav tankar, ty de är för dyrbara för att blott slitas isär, varför jag ej krossar drömmarna, river sönder illusionerna. Du är spegeln, den reflektion som jag önskar att jag var född med. Det är genom dina ögon jag ser det vackra, givetvis klappar hjärtat och svarta tankar rusar när du tar dem ifrån mig.


Vilja.


Jag är här. Bara här. Och det finns bara en utav mig. Tvivla aldrig, för vi skriver våra egna livs facit. Vi äger den makten, vi besitter den viljan att förändra. Att ge upp och stagnera, det är inget alternativ.


Käraste, du talar om hjärtslag. Jag försöker lyssna. Men dina händer, allt det varma i din blick, du säger allt utan att tala. Vi kan inte bli mer än mänskliga än så här. Så öga mot öga, hjärta mot hjärta, det är just så som vi möter oss själva.