Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
det är skönt när det börjar släppa, men jag är så van vid att bygga livet på de fina stunderna i den olyckliga kärleken. vanan gör att det känns som att kastas ut i ett ingenting.


det var en mening även om den var skör

eldarna håller på att slockna
men lämnar ändå
ett hål

jag har byggt upp meningar
som sköra papperstorn
och levt med att tanka energin
av ögonblicken
nu finns ett pussel
med tider och planer
men inga glödande trådar
att stoppa in

hjärtat har bankat snabbt
sedan elva års ålder
och för första gången saktar det ner
utan att jagas av adrenalinsprutor

ingen ska berömma sig själv
eller viska att jag lyssnade på dem
det var jag och tiden
som skavde ner de värsta banden
drar ner rummet till normalstort
bland de viktigaste
men det finns tumörrester
liggande längs väggarna
bitar som fortfarande bultar
men kanske inte växer mer
filmerna skapar inte samma sorts smärta jämte glädjen
utan mer ett tomrum i den andra halvan

utan glöden
blir jakten efter meningen starkare
alla mina punkter
ska distrahera
de svårare tankarna
jag har inga reservprogram längre
och är förvirrad som en tonåring
framför vuxenvärlden

de röda knivarna i hjärtat
kanske börjar dras ut nu
men det finns så många andra yxor och sår
att själen knappt märker skillnaden

och nu har jag inga ursäkter
för mina egna demoner längre




Fri vers (Fri form) av Moa Andersson
Läst 521 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-09-27 23:52



Bookmark and Share


  SatansSon VIP
Man rår inte för sina demoner, tror jag. Det var en jävligt bra dikt, tycker jag.
2012-09-28
  > Nästa text
< Föregående

Moa Andersson
Moa Andersson