I en höstregnig park ser hon
de glada människorna
de som skrattar till midnatt
där igenom fönstret till
en glammig barlokal
utanför står rökare och samtalar
som om samtal var enkelt
hon ville vara del
men det är försent nu
för livet i henne att börja om
bakom de immiga fönsterrutorna
bjuds samvaro med människor
dem som hon inte törs se i ögonen
förlåt, säger hon
hon säger det av rädsla
att de skall håna hennes sorgsenhet
såsom starka alltid hånar
dem som sörjer
just så, förlåt, hon sörjer
förlåt, hon ville ju dansa
att livet skulle vara sång
och gestalta hennes hjärta
men bara regnet och världen
i parken där hon står
under den höströda lönnen
det var där de var människor
där var de två, hon och han
en gång en familj
med barnen i gungorna
och de var mamman och pappan
tills han en dag sa till henne :
- Du är inte längre min familj