Romantiserande surrealism


själavådan ingjuter det mänskliga
, det slags hopp, som viker blad
åt sidan,

En själ som vänder sida efter sida,
i det land som delar årstider
i fyra,

Ett jag, en oförmåga,

att i höstfrukts mognad
finna livets allvar

dess skönhet och dess hopp

Vi som, likt vassen, invid stränder
böljar efter vindar, oavsett,

ja oavsett, en vår och höst

Naturens evigt trösterika lövverk

samlad i kompost, för mull i moll,

Den store gudens fingrar synes
genom ormar, slingrigt, giltigt

I en inre värld som dött,