Du åker iväg, för att aldrig återvända. Tårar på kinderna, i ett märkligt farväl. Ur sorgen, från hjärtat, till pennan, skapas ärlighet. Historien är sann, ni kan följa mina ord på pappret. Jag var i mitten av en orkan, och blev överkörd av känslor, som nästan tog kål på mig. Jag hängde kvar när det var som värst, när molnen var som svartast, och marken var av sten. Jag såg upp, ner och fann mig instängd. Nu har det gått en tid, genom en höst, vinter, sommar. Jag hänger fortfarande kvar, men molnen har fått färg, och marken har börjat blomma. Nu går jag genom tiden igen, och jag tror det blir bättre.