För inte var grågräset stolt, de hade vart,

men nu låg det med hummande ansikten mot vätan och

ögonen var bistra glimror.

Ingen som betat, ingen som skitit bara småhysteriska surrfän.

Hur ska man blomstra då mitt i all utarmning och missväxt,

slydränkt in på bara hullet. 

Det var då som mullrandet av gammtraktorn och enkelplogen 

gjorde sitt intåg på senhösten. 

Fåglarna flög som galna bakom och pickade mask och annat.

Gräset rycktes upp med rötterna och växterna spidde glädjefrön i rena yran.

Den svarta plogvallen lämnade längtorna öppna, dessa 

grobara under och nästa vår stod knopparna svällande av förundran. 

Gammgräset såg från sin himlaäng hur det växte och sjöd av liv och hur

småfröna grodde.

Pojken som plöjt åsåg fruktens belöning

och där

Synligjorde livet sin existens och dess längtor.