Vetskapen om att jag skulle dö just där och då förkortade mitt liv med tre minuter. Jag fick en hjärtattack av chocken då jag insåg att nu var det färdigt. Jag dog tre minuter före utsatt tid, av ren och oförfalskad skräck.

Senare när jag vaknade upp på operationsbordet och fick veta att jag blivit återupplivad tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Först när jag slog upp ögonen ville jag veta vad det var som hände och när läkaren berättat det för mig som först framstått som ett mysterium blev jag besviken.

Jag hade kommit in till sjukhuset efter att ha färdats i ambulans från en masskrock på motorvägen. Brandmän hade sågat sig igenom plåten i taket på bilen för att kunna få loss mig ur vraket innan bensintanken exploderade.

Långt efteråt fick jag veta att den inte alls hade exploderat, men då var bilen redan förstörd och jag visste att det inte skulle gå på försäkringen eftersom insatsen inte räknades in i själva bilolyckan.

Där hade jag suttit i lugn och ro bakom ratten efter att ha kört på i sådär en tjugofem mil när plötsligt en Mercedes dieselbil kommit flygande genom luften efter en frontalkrock med en bil i körfältet i andra riktningen eller hur det nu gick till.

Mercedesen landade i asfalten bara några meter från kylaren på min Jaguar.
Jag hann aldrig reagera utan körde förstås rakt in i bilen framför mig, i de nittio kilometer i timmen som min egen bil höll.

Sedan vaknade jag korta stunder i ambulansen, men det är ingenting jag minns själv utan det fick jag veta först efter att det beslutats om operation.

Först verkade operationen gå bra. Men sedan började organ svikta och det blev vajsing på en del värden. Dessvärre hade narkosen fungerat dåligt så jag var litet halvt om halvt vid medvetande och när jag förstod var jag var någonstans och att de höll på att rota i mitt inre via ett hål i bröstkorgen så förstod jag att nu var min sista stund inne och då fick jag den där hjärtattacken. Det var egentligen den som räddade mitt liv fick jag veta när jag senare låg på uppvaket med en sköterska vid min sida.

Jag hade kört in och tankat på en mack med grillkiosk i Kristianstad tidigare på dagen och hört att det varit ett rån mot en värdetransport i stadens närhet. Jag hörde också att rånarna varit maskerade och att det inte fanns några direkta signalement att utgå ifrån men att polisen ändå följde vissa spår, även om det inte framgick vad de bestod i. Jag kände mig lättad efter att ha tankat och fyllt på även lilla magen som annars skulle ha kunnat drabba kroppen med energibrist.

I morse startade vi från Lysekil och kört litet på avvägar fram till Kristianstad för att inte verka så uppenbara när vi sedan sammanstrålade där under själva kuppen. Var och en gjorde sitt och det var jag som hade tagit hand om bytet som jag hade instuvad i bagageutrymmet i maskerad form, så att om jag blev stoppad ingen polis skulle kunna fatta några misstankar mot just mig.

Det var synd att bilen inte verkligen brunnit upp, för nu skulle den ju hamna på en verkstad och så skulle man säkerligen hitta bytet, hur väl jag än tyckt mig kunna gömma det. Jag undrade förstås hur länge jag skulle behöva stanna där på sjukhuset och om det skulle gå att försöka hämta grejorna ur bagageutrymmet innan någon nyfiken själ lyckades klura ut hur det hela var arrangerat.

Jag hoppades verkligen att burkarna inte var skadade på något sätt. Nere bland sylten låg det bylten med väl förpackade paket som innehöll bytet. Att packa alltsammans i stora syltburkar var förstås en idé som jag fått en dag då familjen plockat lingon och kokat sylt på alltsammans.

Tänk om någon typ på verkstaden kände på sig att det var helt okej att stjäla en syltburk ur bilen, det fanns ju så många burkar och jag som ägare skulle säkert inte kunna sakna den i brådrasket. Det var förstås ännu mera tråkigt att mina kumpaner förmodligen skulle sakna den där burken som liknade de andra burkarna som tvillingar ungefär, ja eller att de var lika som bär helt enkelt.