När tiden flög var jag någon
annanstans. Inte satt vi väl
så där på måfå och bara hängde.
Så här i efterhand tycks det likväl
lika sant, att ben och livsvärk stod
där och blängde,

Tidningens trycksvärta. Gick över
dis till klarhet. En dag gick det
som hängt i svans över till i en kropp
boende i världen. En särskild glans
färgade träden. Den målade på något
sätt om hela färden,

Här står vi då. Du och jag. Mitt i livet.

Ser med tillförsikt på sådant som de
flesta tar för givet. Så tror man gärna
när man ser det andra genom det egna,
det suddiga och knappa perspektivet,

och jag har ingen lust att snurra på dig
längre. Det jag tvingats döpa till det
andra livet. Det som väntas efter det stora
klivet. Har ingen större lust att tänka på
varför. Har helt enkelt tappat sugen.
När jag såg ditt ansikte häromdagen
ville jag skrika åt den moderna världen.

" Nu får det för helvete vara nog"


tro faan att Facebook önskar oss alla
infångade i något på ytan välutslaget. Paranoian
analyserad som så mycket annat. Människor som
lämnats får i nutid vaskas fram av sociala medier.
När hon såg hans stolta nylle i någon ny kreation,
klättrade spyolle över planket och dog. Allt för att
tillgodose facebooks behov av att erbjuda
människan en illusion,

"den om att mänskliga relationer aldrig dör"

Det är det forskningen om illusionen vidrör.
En människas dallrande behov av död, enbart
död, för att liv ska ges möjlighet till liv.