En buddistist sitter i en stol. Hon
hade vistats i Sverige i hela sitt
vuxna liv. Meditationerna, de dagliga,
hade sakta, i det nya landet, krympt
till månatliga. Hon hade visserligen
kunnat påbörja de dagliga övningarna
innan hon tog luren.

Innan hon gett upp. Nu satt hon då
här,

hos en terapeut. En psykoterapeut. En
kvinnlig psykolog med en västerländsk
legitimation i psykoterapi.


Deras levnadsbanor så lika varandra.


Mitt i session elva hade de fastnat i
betydelsen av begreppet " ansvar"

De såg på varandra länge. Tystnaden
var långt ifrån obehaglig.

Terapeuten avbröt den långa paus som
plötsligt uppstått genom att föreslå
att de skulle inta motsatta positioner.

Jag är du och du är jag.

jag går i terapi hos dig. För att jag inte
lyckas leva mitt liv som om jag på allvar
inser att jag är fri.

Vad gör er till terapeut undrar jag ?

Psykoterapeuten som dessförinnan
varit patient inser att hon just nu
vunnit den frihet som varit henne given,

den hon glömt.

Hon svarar stilla att terapeuten och
guden i oss söker efter samma land.


Det land existerande bortom påverkan.
Fri från dess uppväxt och dess band.