Trär av henne kläderna. Hon är
så lätt och längs kinderna rinner
tårar. Fyller badkaret och
häller i droppar av något som
bildar fläckar av skum. Detta något
står inklämd längst in och
ser ut att ha stått i något år. Han
säger inget. Passar sig inte.

Han lyfter henne. Hon håller sina
armar runt hans axlar. Låter sig
lyftas ned. Är så tyst. Så tyst har
han aldrig hört henne.

Han älskar henne. Den han jagat sedan
den dagen hon ställde sin ölflaska
vid hans bord.

Hon hade lämnat två män. Varit
nära att polisanmälas efter de
kärlekens uppgörelser, som blivit
resultatet av två krig som skulle
förändra hennes liv för alltid.

Hon hade knappt sett honom.


Annat var det nu. Hon hade inte
släppt honom med blicken.

Tack sade hon stilla. Du är mitt norska
berg i dimma,


Hans kinder upphettades som då
och han stammade, som då,

Det ska nog bli bra. Var allt han
kom på,

Du ska se att det ordnar sig