Ömheten smekte omsorgsfullt
med nakna händer

ditt liv. Fångade dig.

Fick en fråga av dig inatt.
Vet du önskade jag skulle
svara och tänk att svaret for
likt tankens bleka eftertanke,

halkade omkring, så där som
tankar farliga vill,

Du vet att jag är allvarsam. Att
moralens brister
framkallat tårar,


Jag minns den stunden som
igår. Den och den där andra. Drygt
ett år efter den förra. Då du åter grät
så där som då. Stunden var nu
din. I minnet såret som du
åsamkade den andra.


Aldrig glömmer jag de unika tillfällen
Då du påminde om oss andra.

Så vad jag önskar kring din
levnad, den som vart din
mest eftertänksamma fråga




Önskan avser inte kärleken.
Den så givna. Förutsatt
förutsättningen.


Du kastar dig ut från ett berg

det mycket branta

har ingen aning om det
finns något som fångar


Om jag kunde se din framtid i
denna bild,




Ges kärlek mening.

Mitt jag bli jag. Åter.