Jag föddes i exil. Ett främmande land blev mitt hemland. I det landet bodde rädslan. För att undgå rädslan sökte jag mig igenom maskorna i näten, mot kärnan. Eller kanske var det igenom verkligheten mot den fjärran tid som härskade längst ner i trädgården, ty där kunde man se in i Tillflyktsandet.

Dit byggde jag mig en stege, en trappa och en övergång. Till Landet där sagorna ägde företräde. På gränsen emellan stod Klätterträdet. Utanför var Stenarna. Där kunde inga skrikiga finnungar tvinga mej eller kräva saker av mig. Som att jag skulle våga hoppa ner från högsta, som jag inte alls vågade. Dit kom ingen och ropade fula ord, eller tvingade ner mej i diken med våt lera.

Ingen kastade döda skator på mej.

Fastän jag var ingenjörsungen från kullen. Som aldrig lärde sej cykla på barncyklar med pedaler i framhjulet. Ett lillgammalt barn i ett eget land av stenar och träd. Som spelade teaterföreställningar för ingen.

Varje morgon klockan 0800 var det småbarnskvarten på Radio. Och på torsdagarna var det Barnens brevlåda med Farbror Sven. Jag ville gärna vara med i Barnens Brevlåda och sjunga.

Men jag sjöng bara för mamman. Då log hon försmädligt och påpekade att jag sjöng falskt. Men mina teaterstycken spelade jag inte för henne. Hon var den permanentade mamman som donade och sjöng i köket. Hon sjöng aldrig falskt. Där i köket fick hon sjunga sina jazz-sånger. I hemlighet, när pappan var på jobbet. Så att hon inte skämde ut sig. Hon, som hade ryckts ifrån sin orkester för att flytta till Samhället i ingenstanslandet och bli ingenjörsfru. Hon som varit vokalist i Malte Johnssons Jazz-orkester. Nu lyssnade hon på dem på radio.

Ty vår by hette Samhället. Där fanns det radio. Där var fabrikerna. Där sorterades de vuxna i Socialgrupper.Det gjorde också barnen, men utan att barnen förstod någonting om det. Om det som kallas

Klass-tillhörighet.

Det var där som fylla, våld, blåbyxor och gapande kärringar stod på ena sidan staketet, när det på den andra sidan stod kostymer, moderna hattar, belevade leenden och dräkter med pärlhalsband. Och mitt i stod barnen med okunskapen. Där stod Monika i min klass. Hon som berättade att hennes pappa var full varje lördag och slog hennes mamma. Slog Monika och hennes syskon. Hon som trodde att alla pappor slog sin familj, att alla pappor var fulla jämt.

Men min pappa var nykter, hade fluga, var ingenjör och karl för sin hatt. Han sa att Monika inte borde ha berättat för någon om sin pappa som var full och slogs. Och han sa att Monika nog inte borde leka i vår trädgård mer. Och jag, jag försökte föreställa mig hur det var att ha en full pappa som slogs. Jag förstod ingenting, man fick ju inte slåss. Men vuxna gjorde ju alltid rätt?

Min fråga fick inget svar. Ens på radio.