När som lyster väckt mitt sinne
ifrån grånaden,
och all dystert i mitt minne
förhånade,
som när månen som blir full en gång
i månaden
och jag yster gör den sång
om mitt trånande,
så än en gång tänds gnistan så att färg
spirar ut till huden inifrån min märg.
Jag längtar efter hitta mig ett berg
att flytta
i mitt ombyttta
liv.
När som världen är oändlig
som jag kan se,
och när viljan tycks obändlig
som sig te
och man inte längre skändligt
sig bete.
då kan världen så behändligt
allting ge.

Och att mödan som var lönt
när som jag lönen fått.
När jag nya rönen rönt
av som jag gjort som gått.
När det gröna är så grönt
och allt det blåa blått.
När det sköna är så skönt
och inte längre grått.
Då än en gång tänds gnistan så att färg
spirar ut till huden inifrån min märg
Jag längtar efter hitta mig ett berg
att flytta
i mitt ombyttta
liv.
När som världen är oändlig
som jag kan se,
och när viljan tycks obändlig
som sig te
och man inte längre skändligt
sig bete.
då kan världen så behändligt
allting ge.

Alla saker känns bizzarra
som jag kände då.
Som att värlen vill narra
mig att ej förstå,
men det slutade att knarra
på golvet då,
som ett löv som som sluta darra
när stilltje få.
Jag älskar då den värld jag lever i,
och lycka blir till euofori.
Den lyckan som ska stå den djärve bi,
den tåga
som vill våga
vart kliv.
Där jag förut bara sett
de höga murarna,
nu på hornen jag har gett
mig rakt mot tjurarna,
och modigt har jag rett
ut eldgivningsskurarna.
Alla monster har jag lett
till burarna.