Jag går i sjukhuskorridorer
Gröna väggar på alla sidor om mig
och så dörrarna.
Stängda dörrar, långa rader
står de sträckta, tornar upp sig framför mig
så långt jag vågar lyfta blicken.

Långsamt fortsätter jag, går framåt
tunga steg mot golvet mina fötter värker
efter ansträngningen.
I flera år har korridorerna varit mina
och det enda jag törs göra vid det här laget
är att hopplöst irrande gå vidare.

steg

efter

steg

efter

steg

Aldrig nånsin har jag vågat gripa deras handtag
av fruktan för vad jag får se där bakom dem.
Jag är vilsen, ensam, utan kartor
och utrymningssignalerna
har ekat i mitt huvud längre än vad jag vill minnas.

Varför tjuter de, har jag ibland funderat
skarpa larmljud... men på grund av vad, för vem?
Jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta gå här
men varje gång jag känner mina händer
gripa efter metallhandtagen
sjunker tomheten allt tyngre över mig.
För vad skulle jag egentligen göra
den dag jag öppnade dem alla

dörr

efter

dörr

efter

dörr

och bakom dem, min enda chans att orka vidare
att äntligen få se befrielsens
träd och himmel
bara fann ytterligare tio, hundra tusental
av evighetspassager
att vara vilsen i.

Jag är Borges Asterion som går här ensam,
till och med språket har flytt härifrån
för mig är orden klumpigt yxade
de blöder
rinner ur mig
resterna av mina tankar
och har inte längre någon mening alls.
Det jag vill säga har aldrig nånsin talats
och varje gång jag stänger in ett ord
i alltför trånga lådor av begrepp som jag kan ge till någon
dör mina tankar med dem - allt är redan dött.

Det enda jag har kvar är ljuden
som faller ur mig när jag går
Jag ristar dem med naglarna i väggen,
det har jag gjort länge nu,
och hoppas på att nån förstår.

Dryzhvan ihkits styoyagals
eyenrev met yenyakhuls mechi.
Tyrzhi, imrakir reveti
tyunrech ynlatrop yenals