Jag kände din blick i ryggen. Jag ville inte titta, ville inte veta. Jag visste redan vad du skulle säga.
Medan jag gick mot bänken i parken tänkte jag på sommaren vi hade tillsammans. De varma leendena och den kalla vinden. Det var perfekt. Jag ångrar att det blev såhär. Jag ångrar att jag gjorde det. Jag vill gå tillbaka, men det är för sent nu. Ingenting går att ändra nu.
Mitt hjärta slår fortare när jag närmar mig bänken. Minnena och ögonblicken av blod börjar komma tillbaka. Jag hör dina steg närma sig, men jag vill inte bry mig. Vill inte se dig. Du sätter din hand på min axel. ”Vi måste prata” hör jag sedan din mjuka röst säga. Jag vill inte prata, tänkte jag.
Jag fortsätter gå mot bänken. Luften är frisk och de kalla vindarna stryker mot kinden. Du blockerar min väg och kollar argt in i mina ögon. Jag stannar, men tittar inte tillbaka. Min blick fastnar på en tom tuggummipaket som ligger på marken nedanför mina fötter.
”Varför?” Hör jag dig säga. Jag vill inte se dig, vill inte höra. ”Jag kan förstå om du är ledsen” säger du sedan och jag hör hur du kliver närmre mig. Jag vill backa, springa därifrån, men det går inte. Mina fötter är som fastspikade i marken.
Du kliver närmre och nu ser jag dina fötter vid tuggummipaketet. Jag känner en svag doft av parfym innan du omfamnar mig. Jag vill slå och skrika, men jag kan inte. Allt jag vill är att gå till bänken. Gå dit allt hände. Vill säga förlåt.
”Allt är mitt fel” får jag ur mig tillslut. Du säger inget, för du vet att jag har rätt. ”Varför gjorde du det?” frågar du igen. Jag har inget svar, jag vet inte vad jag ska svara. ”Varför vill du ens prata med en sådan som mig?” Frågade jag och kände tårarna bränna på kinderna. ”En sådan som dig?” Frågar du undrande. Du släpper mig och tar ett steg bort. ”Ja du vet…” säger jag tyst och tittar på det tomma, tillplattade tuggummipaketet. En tår sipprar sakta ner för kinden och landar på tuggummipaketet. ”En mördare, menar du?” Säger du, och jag ser hur dina ögon börjar fyllas med tårar. Jag nickar, ”en mördare”. ”Du kanske har ändrats?” Säger du. ”Det har ju ändå gått 2 år nu, och du har fått hjälp!” Du kollar mig djupt in i ögonen med tårarna rinnande ner för dina kinder.
Din blick vandrar nedåt på mina hårt knutna nävar. Dem jag en gång använde för att slå livet ur en oskyldig 13 årig kille.
Jag går förbi dig och tar lätta steg ner mot bänken. Du följer inte efter, du kan inte rädda mig nu ändå. Jag ställer mig bredvid bänken. Minnena av blod och höga skrik dunkar i mitt huvud. Jag ser pojkens ansikte framför mig. Ett vitt, skräckfyllt och livlöst ansikte. Jag vill inte minnas! Vill inte se! Utan en tanke skriker jag rätt ut, ”NEEJ”. Jag faller ner på knä vid bänken. Du ser på mig med rödgråtna ögon.
Jag orkar inte mer, jag vill inte leva ett liv av minnen från blod, svett och tårar. Du kan inte stoppa mig nu, tänker jag innan jag drar fram glasbiten från fickan. Innan du hinner reagera har jag dragit den vassa glasbiten längs halsen. Ett litet snitt, sen är det över, tänker jag. En pöl av blod bildas vid vägkanten. Jag hör någon skrika, sen känner jag en hand på ryggen. Det sista jag hör innan världen försvinner är det tyst, ”Jag älskar dig”.