Det blir mest en massa surr om
strunt. När man gör det. Likt Gyllene
tider. Du. För ett du.
Sådana slags känslor som väller upp.
Får fatt i mellangärdet så det knyter sig.
tårkanaler fylls. Av ett du. Just där.
Ser dig. All din strävan och all din kamp.
Det koncentreras till en punkt. En enda.
och det som sedan sker. När ett du
träffar ett jag. Rakt in. Man är oförberedd.
Det är vi nog alltid.
När vi fryser en punkt. När det inte
finns en möjlighet att dra sig ur. Det
måste ut. Självklart flödar ord till meningar.
Du tar emot. Tar in. Det tycks om. På allvar
bryr vi oss om. Orden. De faller långt ifrån
platt. De fyller mun och fångas till en
ton,
Den är besläktad med kärlekens. De
ord som låter som en symfoni från
dyningen,
" du är en fin människa "
Ett ögonkast ifrån de ord och meningen
som stavas möjlighet av efterdyningen,
Vi älskar det vi hör. Det vi vet. Tycks
Omöjligt förglömma det som
väckts till liv under de kalla
höstlöven,
aldrig gräva ned det tydligt sköra i
de avskrädeshögar där förmultning
äger rum,
Det som finns är för besläktad med
det tydliga, det vackraste och
olydigaste,
Kärleken. Den som trippar fram och
inte annat anar,
Inte ser de vägars krön som skymmer
oss,
Inte dig och aldrig oss,