på en perrong på Göteborgs C står en stins
och vinkar av tåg med sin stinsflagga mot
Stockholm C. Tågets avgång kl. 17:55
hörs det ur högtalarna denna torsdag.
Människor stiger av och på tåg i världens
städer på alla tidpunkter. Det finns de städer,
som är ett misstag och andra inte. Folkets
anda och bemötanden avgör trivselfaktorer.
De flesta människorna rusar ikapp de sista
minuterna i en tidlös dimma, när allt handlar
om, att hinna fram i tid, i sista minuten.
I människovimlet finner stinsen ändå ljuset,
som faller över ansikten och bildar konturer,
en infallsvinkel, som definitivt platsar i dramat
"Quelle" om att vara ensamma med oss själva
i en längtan efter Du sa azurblått livsdjup.
En dag sjunger stinsen högt, högre än vanligt
sången om att finna sin väg efter slitet under
en arbetsdag. Han vinkar fram sin scenkostym ur
garderoben. Inga lik, men kotym. Häromdagen
vann han nämligen en tävling på operan. För övrigt
vet han, att han kan, mer än vad en främling kan
ana sig till, men främlingar bryr sig inte om varandra,
och varför skulle de? Nåväl, på liv och död, ingenting
annat är det tal om, och för glatta livet. Det var så
han sa, för det satans glada livet. Ska det gå
undan så ska det. Och stinsen gormar:
<"Tillbudsanmälan". I liv och lusta ska jag skratta
också åt korket, som gjorde mig illa och slänga min
jävla flagga åt fanders, v f-n ska jag vifta med den för?