jag tänker inte tacka
mer

kan inte heller säga att jag är trygg
med kostym slips och en snärt på däcket

på balkongen en cykel
punktering även på den som inte står där

om jag börjar med att andas ut
kanske du förstår då

levde på en nåd skapad med drömmar med anpassingsmarginaler mellan hopp och det där spektakulära
(jag förstod aldrig vad det var men något med färg
tror jag)

antagligen ska man knäböja när det gafflas över skedar
knivigt är det
på distans

mina besticklådor är omgjorda till högtalare

jag är nog gjord på femtiotalet
(om dom kunde räkna då)


med stopp
endast för andhämtning


tror det var omkring jul
det är ju alltid dom där sex månaderna som ska förkastas till förälskelsen

bara så du vet så bågar jag tre

alltid

det var nog då jag tog siestan för given
efter fyra hade jag fått nog

(inte ens ett grattis
och mitt gav jag bort
nu inatt)


nu försöker jag efterhärma själva händelsen men
har man mist livet tillräckligt många gånger blir

äntligen
aldrig ordinärt igen

man börjar le alltmer lömskt åt bambi

endel kallar det cynism
jag kallar det klövsjuka

när kontrollen villigt släpps
är kliven
viktigare än livet själv

liksom stapplande men ändå
genuint

hornigt
och man rycker tag i närmsta blåslampa och snabbar på förloppet bara för att allt blev vitt alldeles för fort

(vadå spektakulärt)


har du hör mefisto
då snackar man inte ens bark

på stammarna

rivet
om så av järn eller med jazzinfluens

barking
is always a way of saying:

keep up the howling

så om du räknar på milen
så räknar jag på takten

om jag ska välja mellan

gammal gedigen punk eller glansen från en nedlagd Idol

väljer jag hemmagjorda lergöken av blålera tillverkad en trist sommarsöndag

rätt i örat
(på dörrknackaren som försöker undkomma tänderna på en ickevillig pälsförsedd)

bara för att variationerna i mina behov är i symbios med din förmåga att bränna värden

i ord

men javisst
gärna en latte för lojhet och löjroms frånvaro
gärna

en tillvaro på kant
så länge myntet snurrar