jag lutar mig mot trädet
hör vindarna utan nåd
mäter taktstigen blåsten
sjokkrafter dessa
höga och dova
låga och ljusa

och jag lever

trädljuden som ett avstamp
bland många olika världars artfränder
livstörst hos en poet kramar ur vätskan
i lövögon
rakt på
i ögonvrån
lika konturer
det som sticker ut

med inskjuten haka

en sekund eller två när den eller de
faller mig in skriver jag in dagen
och den kommande vinternatten
i mitt hjärta

här står jag och tänker på ett du
som stunden då jag lutar mig
mot trädet.

ett du med och utan nåd