Det sägs att ensam är stark, men det har jag aldrig trott på
För jag har tröttnat på denna staden och dess invånare
Jag skulle vilja säga att detta är bara en speciell fas
Ännu en ångestfylld period
Men det är det inte och det har aldrig varit bara en period
Detta är mitt liv, sättet jag ser på denna värld

Jag har tröttnat på alla glada kärlekssånger
Att alla finner glädjen och firar allt i kärlekens namn
Och att sorgen aldrig kommer finnas så länge man bara håller sig positiv
Ingenting i sagorna som jag läste som barn är sanning
Att allting kommer lösa sig och bli bättre på bara en sekund
Ingenting ändras över en dag och tiden läker inga sår
Allt dom säger och gör är bara en lögn och illusioner
Och allt för länge valde jag att tro på allting som dom sa
Jag blev missledd av alla lögner
Dom tog min hand och gick vilse med mig på denna allt för långa stigen

Hur mitt humör aldrig förändras gnager på mitt inre
Mina hjärna vill explodera, men kan inte
Fastbunden med dessa vita kedjor som har suttit där sedan barnsben
Ni och era falska ord skulle låtit mig vara ifred
Lämnat mig under jorden i en omärkt grav

Nu blir varje dag ett nytt undantag
Allting försöks förträngas, men misslyckas ständigt
Jag drunknar i denna frusna och känslokalla värld som vi lever vi
Varje dag blir likadan
Och jag börjar till och med tröttna på att stiga ur min säng
Jag vet ändå att näst dag kommer bli likadan som den förra
Det finns inga svar på frågorna som jag ställer
Åtminstone inga vettiga svar som kan hjälpa mig att förstå

Allting börja sakta att tyna bort från mina ögon
Dimman tätnar över den här staden
Allting fryser till is
Regnet piskar ännu en gång mot min fönsterruta

Säga mig
Hör gärna av dig till mig om du finner glädjen