Vaknar upp med en slö kropp i en hård kall säng

Jag drar landstingets avskyvärda gula filt upp till nedre delen av örat,
så att den snuddar min örsnibb.

Bakom sköterskan som ska ge mig min dagliga försäkran till att ännu en dag ska lyckas genomföras, rullas hon in.

Jag ser hennes mörka hår under det högt uppdragna lakanet,
det är tovigt och i oreda.
Elen, tänker jag.

Hon kommer inte vara rörlig för än sent nästa dag.
Jag vet det.

Hon ligger i sin fosterställning och totala sfär.
Jag orkar knappt känna medlidande,
trots att mina känselspröt alltid svävat ovanför min hud.

I detta tillstånd är jag total egoist.
I min underlägsenhet av mig själv och min självkänsla finns pressen.
Pressen och ansvaret om att bli frisk.

Därav min upptagenhet av mitt jag och kropp,
ändå inte.