Kanske finns det mödrar som inte älskar sina barn
jag vet inte något om det eftersom de mödrar jag träffat alltid älskat de barn de fött. Inte alltid på ett vackert sätt. Men alltid.
Om det finns mödrar som inte vill ha sina barn vet jag inte heller något om.
Ingen av de mödrar jag träffat i mitt liv har önskat något annat än det bästa för sina barn, och ibland har det betytt, att de lämnat barnen i andras vård. För att de inte trott att den egna vården skulle vara den bästa.
Men aldrig har jag hört en mor lämna sitt barn utan att vilja ha det kvar. Men kärleken.
Kärleken har tvingat henne.

Mödrars kärlek har, i allt jag sett, varit större än mödrarna själva. Större än allt annat.

Jag vet väldigt lite om fäders kärlek. Men jag tror den liknar mödrars.
Lika obetvingligt smärtsam när något vänder sig mot den.
Och lika nödvändig som luften de andas.
Jo jag tror att också fäder lämnar sina barn för att de tror att det är det bästa för barnen. Och inte heller har jag hört en far göra det utan vånda.
Men kärleken.

Jo kärleken är mer. Alltid mer. Men inte alltid lätt eller enkel.

Det sägs att Gud skulle vara kärlek.
Som om det är Gud som håller barnet kvar hos de människor som bär det.
Som om Gud är det som smärtar när barnet far illa
och som om det är Gud som skriker i en människas hjärta när hon måste lämna det hon älskar mer än sig själv.

Om det är så kanske det går att tro.
Om Gud är det som skriker i våra hjärtan.