just då
när man hamnar i en stor nolla

noll
varken eller
samtidigt vidöppet
och stort

och det sakta sakta börjar
bli större

och man i överkanten av den nollan
skönjer en fog

(vem gjorde den
när hur varför
när allt är noll och man bara snurrar i sitt eget
där ingenting gång på gång blir ingenting

viktigt

och ingeting längre stör
inget rör en i då i nu i sen
och inget mer för eller emot
men vem gjorde den
för vems skull)


just då
låta den fogen upplösas


och andas ut