Vill du ses? Vill du kanske ses. Kanske träffas idag. Eller imorgon? Kanske träffa mig en stund. En liten stund? kanske

Jag blir ledsen, stel och tråkig av den här ensamheten. Jag blir trött och orkar inte skaka den av mig. Orkar inte ses eller prata. Bara gråta och gömma mig.

Stirra som förlamad på hela världen. Från ingenstans blev den min ovän. Och jag blev dens. Tror det var så det började. Jag råkade "spåra ur" och då kraschar hela livet ner runt om en. Jag gjorde mig ovän med världen först.

inte med flit

Och nu vill vi inte vara med varandra längre. Vi kommunicerar inte, så en lösning är inget att vänta på.

Så fort den får syn på mig skriker den högt och ljudligt om att jag hade allt och nu har jag inget. Knuffar på mig och säger att jag får skylla mig själv. Berättar att det var jag och världen en gång, tillsammans. Påminner om att jag brukade skratta och le, och vara glad för minsta lilla. Att jag var en del av den.
Nu är jag ingen del av något.
-Och fanns det minsta lilla att vara glad för då skulle jag fan i mig vara det! säger jag så hårt jag kan innan jag springer och gömmer mig igen.

Blundar. Det sticker till så mycket i ögonen av att se allt som lever. Och det gör ont att alla har så bråttom. Ont att de har bråttom till något och någon. Och jag väntar än en gång på min tur.

Kan du inte vilja ses? En stund. En liten.