Personer:
En man (orakad)
Ett barn (två år, på det tredje)

Ett kök, ett bord, ett fönster. Mannen och barnet sitter vid bordet, barnet äter frukost. Mannen fingrar på ett bälte. Mannens mobiltelefon ligger på bordet.

MANNEN (eftertänksamt). Jag skall hämta en syl. Eller en skruvmejsel. En spetsig skruvmejsel. (Går ut, kommer tillbaka.)

BARNET. Varför?

MANNEN. Jag skall göra hål i det här bältet.

BARNET. Varför?

MANNEN. Jag skall göra hål. I den här. (Håller upp bältet). För att mamma har gått ned i vikt. Hon har blivit smalare runt magen. (Paus.) Då behöver hon kunna dra åt bältet lite mer. Därför ska jag göra nya hål, längre in.

BARNET (ihärdigt). Varför?

MANNEN. Varför hon har gått ner i vikt? Jadu... (Karvar i bältet med mejseln.)

BARNET. Är den mejseln spetsig?

MANNEN. Ja, den är spetsig.

BARNET. Får jag känna på den?

MANNEN. Javisst. (Räcker fram mejseln.)

BARNET (känner på mejseln försiktigt). Vad är spetsig?

MANNEN. Spetsig... ja... det betyder ungefär att den är vass.

BARNET. Varför?

MANNEN. Alltså... en kniv kan ju vara vass, men då är det ju en hel vass egg (gör en svepande rörelse), en skruvmejsel som är spetsig är bara vass i en enda punkt, i själva udden. (Sätter pekfingret mot spetsen, visar.)

BARNET (envist). Varför?

MANNEN (uppgivet). Varför man har olika ord till nästan samma sak? (Paus.) För att få konkretion och precision i sitt språk när man talar. Och när man skriver.

BARNET. Varför?

MANNEN. Jo... Man vill ha det. För att kunna få fram precis vad man tänker och känner, för att kunna förmedla det till en annan människa så väl som möjligt.

BARNET. Men varför?

MANNEN (med emfas, ställer sig upp). För människan är en ö, och språket är både en bro och en barriär. Och man kämpar, man längtar efter att nå fram, att tränga igenom, att äntligen bli förstådd. Det är det som driver oss tror jag. Längtan efter att smälta ihop till ett enda sinne. (Paus.) Som en världssjäl. (Paus.) Eller som sociala insekter. (Sätter sig igen.) En myrkoloni. Kanske
snarare det. (Tyst, för sig själv.) En del kallar det kärlek. Jag kallar det barr och kvistar. Fast människorna bygger sin stack av ord...

BARNET. Nu vi är på affären. Nu vi parkerat polisbilen. Vi måste pengar, köpa mat!

MANNEN (tittar upp). Ja. Det måste man göra ibland. (Fortsätter med bältet.) Hålla sig igång, fylla på med bränsle, så man orkar göra ett nytt försök att rå på allting.

BARNET. Har inte du ett sånt? (Pekar på bältet.)

MANNEN. Jo, jag har ett bälte. (Lyfter lite på skjortan.) Här. Med hål i, också.

BARNET (triumferande). Du har svart. Mamma har brunt!

MANNEN. Ja, det stämmer. Mitt bälte är svart.

BARNET. Som ditt hår. Du har svart hår.

MANNEN (förvånat). Tycker du? Jag tror det är mörkbrunt. Egentligen.

BARNET (bestämt). Det svart. Mitt hår grått. (Paus.) Nu jag ha tre frukter.

MANNEN. Frukt? Du har ju fått frukt. Förresten har du blont hår. Ljust hår. Blont. Ja, man säger så.

BARNET (sturigt). Jag ha det!

MANNEN. Vi har bananer. Du kan få en banan, vill du ha det?

BARNET (glatt). Ja!

MANNEN (tar fram en banan, bryter upp skalet). Varsågod.

BARNET (studerar bananen). Den brun? Den jättebrun?

MANNEN (lätt oroligt). Nej, den är lite brun. Den är bara ganska mogen. Den är lagom att äta.

BARNET. Varför? (River av skalet).

MANNEN. Det blir så när den ligger. Den mognar då. (Paus.) Det är inbyggt i bananen, det är en del av den, det som gör den till banan. (Lång paus, barnet följer mannen uppmärksamt.) Att den är programmerad att förfalla. Att åldras. Svartna och ramla ur tiden. (Paus.) En kort tid har man på sig, ett tillfällets fönster som öppnas. Sedan sluts det igen. För alltid. Och jämmer och elände träder i dess plats. Förruttnelse. Det kallas förruttnelse.

BARNET (nickar). Nu jag måste en kniv, jag skära den. Du tagit min kniv?

MANNEN (tvekar). Du får en ny. (Hämtar en kniv, ger den till barnet.)

BARNET. Det min kniv jag hade?

MANNEN. Nej... det är en annan. Jag hade redan lagt den i diskmaskinen.

BARNET. Varför?

MANNEN (Suckar). Jag vet inte... jag antar att jag trodde att du var färdig med den. Att vi hade gått vidare. Att något nytt skulle börja, att det skulle bli annorlunda idag. (Skrattar till, lite förryckt.)

BARNET (Karvar i bananen med kniven). Jag ta ut fröna. Sen jag äta.

MANNEN. Varför tar du ut fröna?

BARNET. Jag tyckte inte om.

MANNEN (pillemariskt). Varför?

BARNET (mycket eftertänksamt). De... inte... jättegoda?

MANNEN. Ok. (Fortsätter med bältet.)

BARNET. Du inte färdig än?

MANNEN. Nej... (Tankspritt.) Inte riktigt. Snart. (Provar låsa igen bältet, det går inte, hålen är för små.)

BARNET. Du färdig snart?

MANNEN. Hålen är för små.

BARNET (gör en gest mot telefonen på bordet). Du ta bild på bältet?

MANNEN. På bältet? Varför det?

BARNET. Som brandbilen vi såg. Jag se bild på brandbilen sen. (Rör i gröten. Paus.) Man kan äta sylt till pannkakor osså.

MANNEN (nickar). Ja, ofta serverar man pannkakor med sylt. Sådan är konventionen.

BARNET (entusiastiskt). Det vi äta på förskolan! (Trumpet.) Fast Katrin inte tycka om sylt. Hon bara äta smör.

MANNEN. Ja, det är ju också gott. (Paus.) Kanske nyttigare. En del tror det, i alla fall. Men det är ju så svårt att veta saker säkert. (Paus.) Man kan leva hela sitt liv och gå runt och tro någonting, vara nästan säker på hur det förhåller sig. Man tycker att det är självklart, gudagivet, kan inte vara på något annat sätt; sedan visar det sig att det bara var masspsykos, övertro, feltolkning. Mode eller trend. Eller bara fel, man kan ha fel utan att det är något särskilt med det också. (Paus.) Man vet inte så mycket egentligen. Som människa. (Får igenom tornen genom bälteshålet.) Nu! Nu är hålet färdigt. (Pekar på tornen.) Den här heter torne. Den här piggen.

BARNET (nyfiket). Du ha sån?

MANNEN (visar). Ja, jag har en sådan i mitt bälte också. De flesta bälten har en sådan. Om de inte har hyskor bara.

BARNET. Varför?

MANNEN. Jo, den låser ihop bältet. Den går genom hålet och låser fast det. Så här. (Drar i bältet. Paus.) Men jag tror inte alla vet att det heter torne. De går runt med den utan att veta vad det heter. Tar den för givet. (Pekar på barnet med mejseln.) Folk tar väldigt mycket för givet, förstår du. Jag också. Du med.

BARNET. Jag har inga näsborrar. (Skjuter ut underläppen för dramatisk emfas, stora ögon.) Den åkt ned i benet. Sen den kommer upp. (Lång paus.) Nu det julafton. Då vi få en tårtabit.

MANNEN (förstrött). Säger du det?

BARNET. Jag vill känna på knoppen. (Pekar på en orkidé i fönstret, på väg att slå ut.)

MANNEN. Ja... ok. Då får du känna försiktigt, jätteförsiktigt, för den är mycket ömtålig. (Lyfter fram krukan.) Den är den spröda ungdomen. Formbarheten.

BARNET. Den mjuk? (Känner.) Den lite vass. Blir det solrosor där?

MANNEN. Nej, det blir orkidéblommor. Det är en orkidé.

BARNET. Varför?

MANNEN. Det är olika med olika växter.

BARNET. Varför?

MANNEN (funderar). Det har med evolutionen att göra. Hur allting har vuxit ifrån allt annat. (Paus.) Det är nackdelen med det här begäret efter att sticka ut, utmärka sig, finna en egen nisch. Man förändras, glider liksom ur bilden. En gång fanns kanske bara enhet. Det, och en pyrande lust att bli sedd som unik på något vis. (Paus.) Sedan blev det så här. Under årmiljonerna. Nu går vi runt med bälten i olika färger.

BARNET (klurigt). Vi vattna den sedan. Då den växa, få blommor, bli jättestor.

MANNEN. Javisst...

BARNET (ser stint ut genom fönstret). Varför är löven bruna?

MANNEN. För att det är höst. När det blir kallt blir de bruna.

BARNET. Varför?

MANNEN. För att trädet ska spara energi. Tydligen ger det mer avkastning på investerad kraft att lägga allt man har på sommaren, när det är som varmast, de korta glimtarna. Svisch, bara. Och leva som ett torkat skal den andra tiden. (Paus.) Det är naturtillståndet, det är naturens själva definition. Att vänta. Att alltid gå och vänta. Se bara på oss, det är ögonblick, flimrande ögonblicksbilder. Uttänjda av grynig, nästan oändlig leda.

BARNET (nickar). Kan vi plocka löv sedan?

MANNEN. Ja. Det får du. När vi går ut.

BARNET. Då jag lägga dem på tröskeln.

MANNEN. Nej, då går det inte stänga den. Dörren. Det går inte stänga dörren då.

BARNET (oförstående). Varför?

MANNEN. För då är ju löven i vägen. (Paus.) Du vet hur det gick förra gången.

BARNET. Varför?

MANNEN. För att två föremål inte kan uppta samma plats. (Skrattar torrt.) Det är därför den fysiska verkligheten är ett straff för odödliga själar. Om det finns sådana. Tror du att det finns sådana?

BARNET. Veet inte. (Prövande). Lilla giraffen har?

(Telefonen ringer en signal, tystnar igen).

MANNEN OCH BARNET: Varför?