helt
omfamnad av depressionen
det är någon jag känner
någon, något
som är en del av mig
jag erkänner
jag är rädd för depressionen
lärde mig ett nytt sätt igår
att avsluta den
det är lätt
smärtsamt, utdraget obehag
vad är det nu då, menar du?;
den kommer lätt
är smärtsam
utdragen
jag anser att en vecka är en kort tid
jag vet hur det är att leva med smärta konstant inuti, lång tid
lång tid är ungefär tjugo år
så hur ska jag förklara och måla upp det du inte ser på mig?
jag ger dig en dagbok med min ensamhetspoesi
jag ger dig en dagbok med målningar av min längtan, så du kan se
du ser mig med mitt ansikte på, det jag klär på per automatik när jag går ut
ja, bara att gå till brevlådan utanför huset
då är det inte mig du ser det är den jag är inför dig
men inuti känner jag mig själv, fast jag låtsas en liten stund att jag glömmer bort mig själv
det är straffet och smärtan som gör ont, när jag kommer in igen
men ibland frågar jag mig om hon inte är väldigt lik någon som jag var, och därför kan räknas som jag
men jag har inte funnit något svar, än
jag vet bara att det gör förbannat ont, där inuti
när jag kommer in, hem, stänger dörren efter mig
känner ångesten krypa längs väggarna
in i alla hörn sitter den hopad
kluster
smet
klistrig
denna lägenhet har precis som jag, fått ångestväxt
det är som mögel
en svamp, en tumör
jag vårdar på bästa sätt
med ensamhet, straff och droger
fast jag inte vill