Jag svävar på vattnet så lätt, så lätt,

min kropp finns inte kvar på denna jord.

Jag ser mörkret försvinna långt bort invid bergets fot,

känslan som griper tag, är mjuk och senseuell.

Jag svävar allt högre bland gnistrande stjärnor och moln.

Himlen är kravlös, jag är lycklig och fri.

Men plötsligt vänds allt upp och ner, åter,

en kväljande känsla trycker sig på, pressar sig in.

Kaos, panik och förnekelse - känslor som säger stopp,

vart var jag på väg och vad händer väl nu?

Jag simmar och svävar och simmar,

tar i allt vad kropp och lungor tål.

Nu ökar trycket på kropp och själ,

jag pressas allt närmare bristningsgränsen.

Inte långt kvar, är den enda tanken jag har,

snart är det över, snart är jag framme.

Med en våldsam kraft bryts vattenytan,

havet skummar och kokar.

Mitt medvetande kommer sakta tillbaka,

en dundrande värk i huvud och ben.

Jag förstår meningen med vad som hänt,

det står mig så oerhört klart.

En undergång och en pånyttfödelse,

vilken vacker symbios...