Han stod på bron, stirrandes in i horisonten. Lutandes sin rygg mot räcket, det sista hindret mot friheten. Med händerna i ett fast grepp runt stålet lutade han sig långsamt, försiktigt ut mot avgrunden. Lyfte hälarna från marken. Smakade på situationen, lekte med döden.
En kall vind förförde hans anlete. Med slutna ögon mindes han tiden som varit, tider han nu lämnat och flytt ifrån. Personer som funnits och levt och ännu levde.
Han satte ner hälarna till marken igen, öppnade ögonen. En tår rullade ner mot hans läppar. Fångade tåren med tungan och kände saltsmaken. Han hade bestämt sig, sedan länge att saker och ting inte gick att förändra. En enda utväg efter så många års kamp, var det han såg. Åtskilliga gånger hade denna bro passerats och scenen som spelades i väst hade mer än en gång tagit hans anda. Det var ett perfekt ställe att avsluta allt på. Vackert och starkt. Det enda oföränderliga i hans liv.

Igen slöt han ögonen, lutade sig framåt. Lyfte hälarna. Släppte taget om järnet med vänstra handen. Vinden kom åter och höll honom kvar. Bakom hans stängda ögonlock sköt bilder fram. Bilder på män och kvinnor som gett allt för saken, som offrat sin chans till normalt och stillsamt liv för att tillfredsställa mannen med de stora tankarna och visionerna. Flera tårar försökte tränga fram, men nu förblev han hård. Försökte i enfald övertyga sig själv om att de tappat hoppet, på honom och likaså hans visioner.
Innerst inne kände han en kniv. Kniven stack och smärtade, försökte få honom att vakna upp från detta destruktiva. Få honom att minnas möjligheterna och alla människor som led för honom… som fortfarande lider på grund av honom. Vänstra handen kämpade sig sakta tillbaka till järnet. Hälarna återigen till marken. Ögonen ännu en gång stirrandes ut på den vilda, fantastiska vy framför.
Tårarna gick nu inte att hejda. Framförallt grät han för henne. Kvinnan, kärleken… den obeskrivliga förlusten. Den eld hon hade varit i hans liv. Kylan som mördade honom när hennes eld slocknade.

Utan en tanke till släppte han taget med elden framför ögonen, störtandes mot det kalla. Störtandes mot mordet på honom själv och alla som en gång trodde.

En gång en man med visioner och budskap om en bättre värld. Nu, bara en i mängden. Ännu en som gav upp och misslyckades. Ännu en svag man, när världen behövde styrka.

Vem vill du vara?