Det var en sådan där tid på dygnet då klockan fortfarande sover.
En tid då inte ens de där morgonpigga hundägarna vaknat till liv och gett sig ut på den kyliga första morgonpromenaden.
En tid då tystnaden bryter genom världen, och då vinden smyger jämsides med dimman längst stadens utkanter.

Hon satt på en trasig träbänk vid resecentrum, i väntan på morgontimmens första buss som skulle ta henne vidare mot en annan verklighet.

Det stora fordonet hördes från håll, dess motor ekade långväga då det verkade vara det enda rörelsemomentet i hela staden.
Bromsarna skriade när bussen saktade in och dess lysen bländade hennes syn för ett ögonblick innan dörrarna öppnades med ett pysande ljud.

Chauffören, som var en äldre man, vinklade ner sitt huvud och tittade på henne över kanten på sina glasögon. Hans ögon såg pigga ut men hans kropp hade en trött hållning där han satt.

"God morgon", Sa han och log.
Hon klev in genom dörrarna, nickade och tog fram en skrynklig sedel ur fickan.
"Slutstationen tack", sa hon och räckte fram sedeln mot mannens öppna hand.
Hon stirrade ner i golvet när hon väntade på att få sin biljett, och hon bet sig i sin redan torra underläpp.

"Varsågod, trevlig resa", sa mannen och räckte henne biljetten. "Är..du okej fröken?" frågade han.

Hon tittade plötsligt på honom och slet till sig biljetten.
"Det angår inte dig!" fräste hon och satte sig längst bak i bussen.
"Och jag heter inte fröken.. det är Klara!"

Deras blickar möttes i backspegeln, hans frågande, hennes sorgsna, innan hon lutade pannan mot fönstret och stirrade ut i intet.
Chauffören drog en djup suck och höjde på ögonbrynet innan han stängde dörrarna och påbörjade resan ut ur staden.
-------------------------

Hon drömde att allt var bra, att ingenting ont någonsin hänt.
Hon fantiserade om att hon var tillbaka i sitt barndoms hus, att hon satt på gräsmattan och lekte med sina vackra porslinsdockor och hörde Morfar sitta och vissla i sin gungstol på altanen.

Hon mindes hur hon brukade sitta i hans knä och lyssna när han berättade historier om Mormor, barndomen, kriget, äventyr och resor.
Hur han luktade piptobak och hur hans mustasch alltid kittlades mot örat när han kramade henne. Hur han brukade viska "Klara, min Klara."

Hon mindes Mormor, hur vacker hon var i sina gammaldags kjolar, hur de alla var prydda med blommor i alla dess färger.
Speciellt Liljekonvalj, de var hennes favoritblommor.
Hon brukade sjunga när hon vattnade blommorna och ha glasögonen på nästippen då hon löste korsord i köket, där bara ljudet av uret på väggen bröt tystnaden.

Hon mindes Mormor och Morfar och deras sorgsna blickar när..

-------------------------

Hon vaknade med ett ryck och insåg att hon fortfarande befann sig på bussen som plötsligt häftigt hade bromsat in.
Hon svor då hon slog till pannan mot fönsterrutan och gnuggade handflatan mot bulan som snabbt växte fram.

"Vad GÖR du?" Skrek hon till chauffören och lutade sig ut mot gången för att få syn på honom.

"Älg, det var en älg.. jag höll på att.. jävlar.. är ni okej?" Han vände sig om i stolen och tittade sig oroligt omkring.

"Ni?" Tänkte hon, "Vad menar han med ni?"
Hon vände sig om och såg mycket riktigt att det hade tillkommit en resenär under tiden hon sovit, han satt precis till höger om henne vid fönstret på motsatta sidan.

"Är du okej?" frågade hon honom och kunde inte släppa honom med blicken. Så obeskrivligt vacker han var!

"Det är ingen fara med mig, jag blev lite chockad bara.." Han vände sig framåt,
"DET ÄR INGEN FARA" skrek han till chauffören som nickade och startade igång bussen igen.
"Jag ber så mycket om ursäkt" sade chauffören med en förlåtande grimas innan han körde vidare.

Hon tog sig för pannan igen och kände på bulan som antagligen skulle synas allt för väl om det varit ljusare ute, någonting hon tackade natten för.
"Slog du dig?" frågade mannen.
Pojken kanske man skulle säga, han var nog inte mer än sjutton, kanske arton, inte alls mycket yngre än hon själv.
"NEJ, nej inte alls, bara.. det kliade" svarade hon ursäktande och satte nervöst ihop händerna i knät.

"Vilken tur! Det hade kunnat gå riktigt illa!" Han log och tittade på henne.
"Mmh, vilken tur" sade hon och återgick till att titta ut genom fönstret.

Hon kunde inte undgå att se hans reflektion i den mörka rutan.
Han hade ett par svarta hörlurar som han placerade i öronen och hon kunde mellan motorljudet och tystnaden urskilja tonerna av någonting vackert komma ifrån dem.

Han vred plötsligt på sitt huvud och sneglade på henne genom samma reflektion. Hon blundade hastigt, kände sig pinsam och låtsades sova.
Hon kunde känna hans leende bränna mot ögonlocken länge innan hon återigen kastades in i sina djupa mörka drömmar hon så länge velat fly ifrån.
---------------------------------------------------------------------

"Slutstation!" Klara öppnade ögonen och förvånades över hur ljust det var ute. Hon tittade sig nyvaket omkring och gäspade.

Till sin besvikelse var mannen bredvid henne borta och hon drog en sorgsen suck över att hon somnat och missat hans namn.

Hon drog handen över sätet där han suttit och hoppades på att han efterlämnat lite värme som bevis att han ens varit där, men det var bara ett vanligt kallt slitet bussäte utan det minsta tecken på annat än barn som någon gång utnyttjat tuschpennor på dess ryggstöd.

Med ryggsäcken i ena handen och jackan i den andra tittade hon menande på chauffören innan hon steg ut på den lilla perrongen.

Hon satte sig på en bänk och funderade på vad hon skulle göra härnäst. Längre än såhär hade hon inte planerat då hon ett par timmar tidigare lämnat en lägenhet och flytt ut i natten, flytt från en bister verklighet som hon så länge velat lämna.
Nu satt hon här, ensam med en bula i ansiktet, i ett litet samhälle hon inte ens kunde namnet på och drömde om en vacker pojke på en buss som hon aldrig skulle få se igen.
--------------------------------------------------------------------------

En liten bit bortanför den lilla stationen såg hon ett matställe dit hon styrde sina steg efter hennes mages kommando att låta som en torktumlare.
När hade hon ätit någonting senast?
Det visste hon inte, men hon visste att hon hade pengar nog för att köpa sig en matbit.

Hon öppnade den tunga dörren, vars klocka plingade den nya matgästen välkommen, och klev in.
Hon drog efter andan då dörren drog igen bakom henne,
aldrig i hela sitt liv hade hon skådat ett sådant enastående ställe.
Det var som taget direkt ur ett gammalt fotografi där tiden stått stilla i evigheter.

Allt var gammaldags inrett, kvinnan framme vid disken som leende tittade åt Klaras håll och hälsade på henne hade på sig ett vackert förkläde med volanger, kort lockigt hår, rosiga kinder och en sjal knuten runt halsen.

Vid andra änden av caféet satt två herrar i hatt och samtalade lågmält med en varsin kopp kaffe framför sig.
De stannade båda för ett ögonblick till för att se vem den nye gästen var, för att sedan återgå till samtalet som om ingenting hänt.

"Välkommen, vad får det lov att vara denna morgon?" Frågade kvinnan vid disken och slog ut sina armar i en välkomnande gest.
"Jag tar en bit paj och en kopp kaffe, tack".

Efter att ha betalat satte sig Klara vid ett bord längst in i ena hörnet, där fönstret vette mot tågstationen.
Det var ett litet mysigt träbord med tillhörande stolar, slitna med tiden.
Ett kar med salt och peppar stod vid ena kanten och en liten korg med bröd stod på en liten duk med volanger.

Plötsligt gjorde hon någonting hon inte tänkt göra, utan bara gjorde. Hon tog ett par av brödbitarna och placerade dem snabbt i ett av facken på väskan. Hon försäkrade sig att ingen lade märke till henne och kände sig generad då hon fumlande knäppte knappen igen till väskfacket.

Hon visste ju inte när hon skulle få äta igen.
"Det kan vara bra att ha" tänkte hon. Ifall att.

När hon skulle hänga väskan på stolen bredvid märkte hon att någonting ramlade ut, en liten vit lapp som singlade ner mot golvet i sin ensamhet. Förbryllat sträckte hon sig ner och rafsade åt sig den till synes tomma lappen, men när hon vände på den fanns en text.
Klara tappade andan.

"Hej Klara! (Det stod på din väska, så det är så du heter?)
Jag hoppas att det gick bra med din bula, jag såg den när jag skulle kliva av bussen. Var det den som kliade? Ha ha.
Du sov så djupt när jag var framme vid mitt stopp att jag aldrig hann säga hejdå, eller ens hej..
Det var kul att få träffa dig, om ens för en liten stund och jag hoppas att våra vägar någon gång korsas igen. Om du är riktigt snäll kanske jag bjuder på en kopp kaffe. - Caspar."

Klara läste lappen ett par gånger.
"Caspar" sade hon högt för sig själv..
"Caspar."
Ett leende bröt ut i hennes annars så sorgsna ansikte, han hade tänkt på henne också, det var inte bara reflektionen i fönstret som spelat henne ett spratt!



Fortsättning följer.