Kaos, obotligt kaos.

Jag gillar hur vackert kaoset börjar bli
Hur jag kan utgöra konturer på dom tysta mörka figurer i min ögonvrå
Att smärtan av en sömnlös natt spelas på vackra piano melodier
Skriken i mitt sinne sjunger nu mera om ett bittert nederlag med sammetsröst
Allt brinnande och plågoande är nu det enda jag kan hålla fast vid

När jag sitter och håller hårt om det ännu sjunkande skepp jag satte ut detta äventyr i
När smärtan är så stark att jag knappt håller i min medvetenhet
Även då så ler jag fullt ut och brister ut i skratt
Då döden ser frågande och förstummat på idioten som ligger där
Och när jag stilla reser mig och säger ''inte än din fule fan''
När min egna envishet och dedikation drar mig igenom smärta och kaos
Jag låter mig inte fällas om du så sliter i mig själv döden
Jag ska ingenstans, detta kaos är mitt hem.


Försök dra mig ner nu.