månens snyftningar hördes inte..
gråa molnens klagan hörde
till tiden...och mörkret
som pös ur alla skrymslen
så tidigt som möjligt på dagen
för att dölja så mycket av den
som det hann med..var
normalnovembers toner
av grått..som inte lät glömma
att det vi hörde var novembers
mörkerkärna som disgrått
mässade sitt grådimmiga
mörkerspråk..
inte ens molnen orkade lyssna,
låg bara utspridda i sin
novemberapati hela dagarna;
vinden låg mestadels råkall
och surade, men kunde få
sina ilskna novemberutbrott
och skälla på sig själv och
sin ishavskyla novembervis,
inte ursäktande på något sätt-
mera, så här brukar jag ju göra
så här års, du kommer väl ihåg;
fast den kunde vina: jag hatar
mig själv så här gråkall, också,
ska du veta; och blåsa vidare
med sina iskalla pustar, som
om den inte alls hade vinit
sådana förmildrande ord;
och solen som gjorde sig
oskyldigt osynlig..gick
inte alls att prata med några
längre stunder..den skulle
genast gömma sig om
någon fick syn på
dess strålar mellan
molnen..den hade
sitt sedvanliga
strikta strålningsförbud;
direktorder varje år
av november