man kan gråta i en folksamling utan tröst
fånga hatbrev för sin ogenomtänkta kärlek
kasta stolar i bussen och bli utkastad

det är fascinerande att vi inte förstår
att vi besitter kraftiga uttryck
som kan implodera jorden
men få vågar bryta den tunga kedjan
och säga nej till strömmen
de som ändå vågat säga nej
tillhör nu en annan ström

människor kan falla sönder
blåsa iväg med vinden som plastpåsar
ligga och skräpa, men aldrig försvinna

det finns fortfarande hopp om en rättegång
där de får veta att alla fel är rättade
och att alla rätt var fel
för när pendeltåget ilar sig fram
och plastpåsarna sover på rälsen
blundar alla för sanningen
och låter vinden av bekvämhet blåsa dem hemåt

jag låter regnet spegla mina tårar
och jag målar väggen i vardagsrummet med mina känslor
men du påstår fortfarande att du inte förstår mig