Koalornas krig, den multivalenta Tjäng gurun, avsnitt VIII

Det var en gång ... ja, jag vet, sagan har redan börjat, men bara för att ni ska komma i rätt sinnesstämning upprepar jag det.
Tjingeling och kompani hade alltså bestämt sig för att göra ett regelrätt anfall på Koalahalvön, så i arla gryning startade de. Tjingeling plockade fram sin moppe, en Puch Dakota, och kickade igång den, sedan puttrade de iväg längs den dammiga stigen. I skymningen var de framme och band fast moppen vid ett träd, sedan smög de på tyst fötter (Nåja, så tyst de nu kunde, men det lät ändå duns, duns, duns) mot ingången till Koalahalvön.
Allt verkade ligga tyst och stilla.
Efter en stund lät det som om en bomb föll och ljudet blev högre och högre, sedan såg de stjärnor alla tre och mellan dessa stjärnor haglade det kokosnötter. Av lutter illvilja hade koalorna börjat kasta kokosnötter på den intet ont anande Tjäng Gurun. Med många bulor i skallen och solar, planeter och stjärnor fortfarande cirkulerande kring huvudet tog sig Tjingeling och kompani till moppen, men än var det inte slut på tykobrahedagen. När de kom fram upptäckte de att någon med riktigt elaka avsikter hade plockat isär moppen i beståndsdelar. Den första förvarningen fick de när Tjingeling trampade på tändstiftet som låg hundra meter från parkeringsplatsen. Efter att ha snubblat sig förbi diverse motordelar och annat kom de fram till trädet där de bara fann ramen upphängd i kedjan från nedersta grenen. Efter 8 timmar hade de samlat in alla delarna igen, men det bekymrade dem att det verkade finnas fler delar än de kunde föreställa sig att en moppe hade. Tjingeling hade till exempel ingen aning om var de skulle placera kamaxeln, de två traktordäcken, styrhytten, de 3 rattarna och de 11 fördelardosorna. För att nu inte tala om alla motorer och tändstift. Hur som helst så hade de monterat ihop moppen igen efter ytterligare 38 timmar och då såg den mer ut som en överdimensionerad skottkärra, 2 meter hög och 3 meter bred, med 6000 hästkrafter. Som tur var hade de hittat flera batterier och en el-start också. När de drog igång motorn lät det inte längre som en moppe, snarare som en seriekrock på Autobahn.
Oljiga som de var tittade de på varandra och log ett sataniskt leende. De kravlade in i sin modifierade moppe och styrde rakt mot Koalahalvön, eller snarare rakt över Koalahalvön, den tog sig fram som en ångvält och hade snart gjort Koalahalvön till en jämn och fin ”parkeringsplats”.
Koalorna såg bestört på vad som hände, men de kunde inte göra någonting för att hindra den bindgalna kängurun i sin monstermaskin.
När allt var platt roade sig Tjingeling och kompani med att jaga koalor. De tröttnade dock på det efter en stund och koalorna pustade ut och lovade sig själva att aldrig mer bråka med detta egensinniga kreatur, såvida de inte kunde komma undan med det utan att Tjingeling visste vilka det var förstås.
Hur som helst så tjänade koalorna väldigt mycket på denna affär i alla fall, för de sålde parkeringsplatsen till ett stort bolag och tjänade pengar gräs. Men om de skulle kunna ge Tjingeling ett tjuvnyp, ja, då skulle de allt göra det. Men det är en senare historia.
Nu över till något helt annat, nämligen:
The End, i alla fall på detta kapitel.
Läs den spännande fortsättningen, Jojo går bärsärk, jojomän.