Över berg och över sten har jag vandrat. I bar hud på mina ben och under mina fotsulor gick jag blottad. Blottad mötte frosten och glöden och alla skärvor av glas som du krossade de där nätterna av svärta. Jag gick över mossig väta tills huden luckrades upp under mina tår. Hälarna sprack av rädsla och jag fick blöda för att börja gå.

Men du vägrade att följa.

Jag sjöng över dalen fast mina ben inte längre orkade kämpa. I myren mötte jag krämpor och gråt till allt som en gång vägrades ett förlåt. Jag slogs mot syra i mina muskler och myggorna som sög ut mitt sista pulsslag. Mina händer föll, begravdes för den annalkande snön. Så jag lät fingrar vitna och naglarna fyllas med jord. Jag blev multnad med multnad jord.

Tystnad.
En tystnad kunde överrösta allt. För jag fick känna jordens inre. Där levde inte magma.
Där var det enbart kallt.