Ibland blir jag så rädd.
Leva, ibland är det så svårt.
Vara glad, känna.
Känslorna som borde finnas inom mig sitter utanpå som om de skyddar mig.
Jag är någon annan, mig själv.
Vem är jag?
Det sticker i min hud av alla tankar.
Vad är meningen med livet?
Det känns så banalt, vågar inte säga frågan högt men inom mig går den på repeat.
Meningen växer sig likt svårtuggad mat i min mun.
För varje tugga blir det allt svårare att svälja.
Alla lögner som jag litat på, alla sanningar som jag förnekat.
Allt vill jag bara spy ut, visa vem jag egentligen är.
Tvingar tuggan ner i halsen, håll det inom dig!
Istället försvinner jag, bort, långt bort.
Var är jag, vem är jag?
Alla frågor som ingen utom jag kan ge svar på.
Ändå är det så svårt.
Hur ska jag kunna svara innan jag levt.
Men jag är för rädd, rädd för att leva.
Så mina frågor förblir obesvarade.
Känslor och tankar brinner inom mig, och jag vet att jag leker med elden.
Att jag en dag kommer förtäras i den, att det en dag kan vara över utan att jag har fått ett svar.
Att det en dag bara finns obesvarade frågor och aska kvar.