Långt ifrån de
rosiga kinderna och
den smärta midjan.

Vaknar i ett segt
andetag ur
sömnens tjocka moln.

Med dimma
i ögonen går jag in
i dagens lilla hav.

Möter andra
människors blickar --
som rubiner.

Känslor av grått
främlingsskap luddar
mot den nakna själen.

Gårdagen skymde.
Bakom sorgfloret såg hon
de yttersta tiderna.

De närmade sej
bortom traktorernas
knattrande.

Efter dem
tornade Intet
upp sej.

Och, mitt i Traumat -
en liten Förhoppningens
glimt....