Kylan är tung i luften, ett täcke över tiden. Vår tid står stilla denna stund av denna dag.
Mina kinder blir röda och din andedräkt blir vita moln som vibrerar mellan oss. Du blir rastlös av kylan, jag blir lugn och vi blandar våra sinnens stämningar helt utan ord.
Jag rättar till kläder, fumlar med spännen och tyg. Du rör vid min axel, jag stannar upp och ler åt friheten i denna dag. Så ger vi oss av.
Snön knarrar nästan onaturligt högljutt och jag tar det ljudet till mig, spar det i mina hörselgångar genom att höja axlarna och gnugga näsan mot halsdukens frostbitna ylle. Dina steg är raska, rytmen fylld av förväntan.
Vi lämnar upplogade spår och ger oss in på orörd mark. Jag ser mig omkring i skogens dånande tysta salar, en plats som med sin orörda skönhet manar till respekt djupare än något som kan frammanas av varken människor eller gudar.
Jag trodde länge på fullaste allvar att syner som denna endast existerade i Astrid Lindgrens sagovärld. Du ökar på stegen genom ett skogsbryn och ut i en glänta och nu tittar solen fram. Den minner om glödande värme i denna bitande kyla. Jag är följsam. Med dig i varje rörelse.
Skogen står åter tung och majestätisk runt oss. Vi befinner oss i en katedral. Ett naturens högfäste. Men här vill ingen att man går ner på knä, nej ingen ska buga för detta storverk. Bäst visar du din respekt genom att ta in allt, känna det i magen, i skelettet och ut i varje nervtråd och cell, och sen låta det bryta ut i form av ett leende du inte kan hålla tillbaka ens om du ville!
Jag ser i din hållning att även du liksom jag återföds i denna kontext. Hur du liksom jag får tillgång till nya energiflöden inom dig själv. Dricker ur nya källor från nya språng i din själ.
En fågel flyger upp ur ett frostfruset buskage, ger ifrån sig ett pip och lyfter mot en evig himmel. Vi följer den med blicken båda två. Delar vi samma tanke ?
Jag höjer händerna mot munnen för att värma dem med min andedräkt och det får dig att stanna upp och vända din stjärnklara blick mot mig. Lika delar undran och trygghet, lugn och upphetsning står att läsa där.
Vi fortsätter denna midvinterpromenad totalt avslappnade, njuter av att vara precis där vi är och av enkelhet som lyckans högsta instans. Som för att spegla våra vidöppna sinnen öppnar sig skogen till ett vidsträckt fält. Totalt ensamma. Fria som inga andra.
Vithet nästintill plågsam för synen men upplyftande för övriga sinnen. Vi står stilla i gläntan. Ögonblicket innan ännu en explosion av lycka. Så spelar mina fingrar, mjuknar och släpper dig fri. Du spränger i nästa ögonblick fram i galopp över detta hav av helhetens rymd av unika snöflingor. De träffar mitt ansikte men jag behöver inte se mer. Vet att det jag befinner mig i nu är så ofattbart vackert att jag ändå inte skulle kunna ta in det.
Farten är den sista ingrediensen i ögonblickets perfektion.
Vi tillhör världen och världen tillhör oss.