En stund hade jag champagnebubblor i mitt blod.
De seglade raskt upp mot ytan
försvann vid ytspänningen
och förlorade mot världen.

Jag höjde glaset och log så vackert som jag kan
fullt medveten om mitt omålade ansikte
och den glasartade blick
som bara feber och kåthet ger mig.

Du sade att du älskar mig.

Jag får väl tro dig, tänkte jag
och svarade inte sådär direkt som jag alltid gjort.
Det var mer bubblor än kärlek i mitt blod
och kåtheten blev besegrad av febern.

Du sade igen att du älskar mig.

Att du orkar, mumlade jag
och lät mig ledas till sängen,
bäddas ner
och kraftlös förpassa denna vår bröllopsdag
till ett minne av bubblor.