En natt i de ensammas eko,
låter sitt huvud hänga ner mot knäna
och ser köksbordet sucka djupt.

Längtan att se ut i mörkret får kaffet att koka.
Som om jag förstår vad jag ser i sumpen.

Meningen med livet

förkastar evigheten och lämnar vårt strandsatta hopp
vind för våg i kärlekens allvar.

Ändå lever jag med glädje.