Jag spelar död i sängen med lakanet som liksvepning. Men jag tänker för mig själv att jag nog genomskådar bluffen. För de döda kan inte tänka. Under täcket gör jag istället mig till en larv i en varm kokong. Elementen susar och den vita färgen flagnar i hörnen. Jag röker hans fimpar för att få känna hans andetag sticka i mina lungor.

Blodet pumpar tungt hårt otämjt i karmosinkantade ögon. De är varma och tunga som blykulor i mitt kranium. Jag kan inte alls andas. Jag är en solmogen blå druva vars skal brister. Jag är så många saker och jag är ingenting.

Han stiger in och jag drar honom intill mig. Jag ljuger och säger att jag måste gå. Stänger dörren bakom mig.

I spegelglaset ser jag mig själv förvandlas till stoft. Under ytan trängs kvistar och benpipor och trassligt blont hår. Skjortan är en djärv haute couture-liksäck. Den draperar en snårskog. Den visar upp askgrå ben som försöker stå stadigt på golvet. Kan jag växa samman med betongen? Vacklar nu. Vacklade då och kommer alltid att vackla. Världen väger mycket på en insekts axlar.

Han står kvar på andra sidan. Alldeles intill dörren. Och jag står kvar här. Alldeles intill en tumör på klarblå botten. Solen i mitt liv.