Så kom regnet
återigen
blandat med snö
efter vacklande kyla och tö

och fick tystnaden bland träden
att inte längre tiga
i svart och vitt;
den kom till korta

och fick dess officiant
en uppblåst skata
att uppbragt niga
i granens topp

för att sen resignera,
flyga bort
och därmed abdikera
för en mindre nogräknad kråka

Nu var granens rike hennes:

allt det våta
mera vått,
alla färger
lavyr i grått.